”Du har rätt till allt du känner, oavsett vad det är och det är okej att inte vara okej”

Jag heter Julia, är 30 år, utbildad sociolog och diagnostiserades med utmattning och ADD som 15-åring.

Nattugglan
Jag har alltid haft en smått överdriven ork och energi. Det såg mina föräldrar redan när jag var ett litet barn – jag sov inte. Jag kunde ligga vaken en bra bit in på natten, och det verkade inte beröra mig. Jag kunde bara, helt fridfullt, ligga och titta på omvärlden, sitta och leka, eller ”filosofera” som min mamma brukar säga. När jag blev lite äldre brukade jag stiga upp efter mina föräldrar nattat mig och låta min kreativitet flöda. Jag kunde skriva berättelser, teckna, eller skriva fina brev till vänner och familj. Eftersom jag för det mesta alltid haft mycket människor omkring mig, så tyckte jag verkligen om lugnet när mörkret fallit över den lilla byn. När alla andra sover och vinden susar utanför fönstret. Natten var min absoluta favorittid på dygnet. Det är det fortfarande.

”Det enda jag var säker på var att jag inte var mig själv. och att jag skulle ge vadsomhelst för att inte behöva känna mig så där”

När jag blivit ytterligare några år äldre och jag gick på högstadiet, var det verkligen fart och fläkt. Jag spenderade väldigt mycket tid med vännerna och i nian började festandet ta fart. Det kanske låter ringa, men det kan vara ganska svårt att få ihop allt när man är femton. Det är vänner, fester, övriga aktiviteter, väldigt mycket självrannsakan, man ska hitta sin plats i alla sammanhang, och ovanpå allt skulle man leverera schyssta skolbetyg. Här etablerade jag någon slags ”fröken duktig”-persona. Jag skulle vara bäst. Och det var jag bra på, jag kunde snacka mig ur de allra flesta knipor jag hamnade i som tonåring. Och på något sätt kom jag alltid undan med det – ”Ja, men du är så fantastiskt duktig, vi litar på dig!”.

Kraschen
När ytterligare lite tid gått, i samband med att kraven på mig ökade, stegrade också (omedvetet) behovet av sömn. Men trots detta, körde jag på som vanligt. Det var vänner, fest, och alltid olika projekt. Fart och fläkt, och alldeles för lite sömn. En morgon vaknade jag upp efter en festkväll, och jag kunde inte för mitt liv känna igen någonting i min omgivning. Jag såg liksom allt med helt andra ögon, jag kunde inte känna några dofter, jag kände inte längre till mina rutiner, jag kunde inte förstå vad folk sa till mig, och världen typ, ”skakade”. På någon vänster så kände jag mig typ… nyfödd. Jag kände inte igen mig själv. Jag visste ingenting längre. Det enda jag var säker på var att jag inte var mig själv. och att jag skulle ge vadsomhelst för att inte behöva känna mig så där. Jag minns att jag sa exakt dom orden till min mamma: ”Jag känner mig typ ’tvärtom’ just nu. Tvärtom mig själv, liksom”.

Efter en vecka var jag tillbaka. Samma mönster, fart och fläkt, och alldeles för lite sömn.

”’Inte har väl HON någon problematik?!’”

Under mitt första möte med psykologen så satt en psykologstudent med, i utbildningssyfte. Jag travar in i samtalsrummet, i en grå pennkjol och svarta klackskor och under dialogen är jag glad och solig, trevlig och smart. Svarar på alla frågor, ”klarar testet”, liksom. Jag lyckades förleda psykologstudenten, då min psykolog i efterhand berättade att han, i samband med mitt första möte hade sagt ”Jag förstår inte. Inte har väl HON någon problematik?!”. Men min psykolog gick inte att bedra. Vilket jag är innerligt tacksam för idag.

Efter några möten med psykologen var det åter dags. Jag totalkraschade igen, var rädd och panikslagen. Jag träffade psykologen och hon fick då en närsynt inblick i problemet. Jag kunde inte yttra några ord, inte under hela mötet. Jag bara grät. ”Julia”, sa hon, ”du är deprimerad. Helt utslagen. Du MÅSTE ta det lugnt”, fortsatte hon. Efter mötet la hon armen om min axel och följde mig hela vägen till bussen. Hon sa ingenting, men hennes hand lämnade inte min axel förens bussen kom. Då sa hon: ”Det är okej, Julia. Det är okej att inte vara hundra procent alltid. Du kommer ta dig igenom detta. Men du måste ta det lugnt”.

”Psykologens ord blev en slags väckarklocka.”

En vecka senare var jag tillbaka. Psykologens ord blev en slags väckarklocka. Jag kände att jag vid denna punkt hade utvecklat en slags lyhördhet för när det var nära bristningsgränsen, men medvetet ignorerat den. För jag skulle ju klara allt. Jag skulle vara game.

En utredning gjordes och där konstaterades två saker: jag hade ADD, med lätta koncentrationssvårigheter, som med största sannolikhet korrelerade med de stora krav jag ställde på mig själv.

Redskapen och nycklarna
Vid denna tidpunkt kopplades psykologen in med skolan, och det hölls regelbundna möten där min mamma, lärare, rektor och psykolog närvarade. Jag insåg att jag haft en sådan fantastisk tur i livet, vilket enligt min uppfattning långt ifrån alla har. Jag hade människor runtomkring mig som lyssnade på mig, som brydde sig och förstod min situation. Jag fick redskapen att tidigt börja arbeta med min ADD, och nycklarna som skulle låsa upp dörrarna om det jag ännu ej kände till om mig själv, mina behov och mina önskningar. Och trots att det var hur jobbigt som helst att be om hjälp, och tro mig, jag avskydde det då, så visste jag att det fanns personer som tog mig på största allvar.

Jag visste att jag, trots hur dåligt jag kunde må i perioder, ”den där veckan”, var värdefull och att jag förtjänade att få må bra.

”Du har rätt till allt du känner, oavsett vad det är. Och det är okej att inte vara okej. Det är okej att må skit, ha ångest, gråta, och att vara ledsen”

Ett par ord till dig som kämpar
Jag vill först och främst säga att du inte är ensam. Du är aldrig ensam, även om det känns så. Det du känner är inte konstigt, fult eller dumt. Du har rätt till allt du känner, oavsett vad det är. Och det är okej att inte vara okej. Det är okej att må skit, ha ångest, gråta, och att vara ledsen.

Du är okej. Det vill jag understryka.

Med det sagt, så vill jag dock uppmana dig om att du inte ska behöva må dåligt. Du ska veta att det finns redskap och nycklar för dig. Släpp inte taget om perioder då du känner dig lycklig, tillfreds och känslan av att livet är fint. Det är helt okej att stå upp och säga ”jag mår dåligt, men jag vill må bra”. Att inte finna sig i illamåendet, det är någonting som verkligen har sporrat mig.

”…anledningen till varför jag inte vill må dåligt, är för att jag vet hur det känns att må bra.”

Och jag minns att jag sa det ganska tidigt under min resa, att anledningen till varför jag inte vill må dåligt, är för att jag vet hur det känns att må bra. Och då menar jag inte att man ska vara glad och solig hela tiden, jag syftar på det där inre. Att vara stabil nog att inse skillnaden mellan välmående och den där destruktiva känslan av hopplöshet. Försök minnas det. Och att det är okej att inte vara hundra procent alltid.

Våga be om hjälp, kräv den. Det är inte enbart någonting du förtjänar, det är din absoluta rätt.