Berättelser

“Jag blev helt fast i tankarna kring vikt och mat…”

Matilda är 17 år gammal och har kämpat med en ätstörning sedan flera år tillbaka.

INGEN som har blivit helt frisk och fri har ångrat det.

Jag heter Matilda och när jag var ungefär 13/14 år insjuknade jag i en ätstörning.
År av lidande, smärta, bråk och oändligt med tårar har jag nu lämnat bakom mig. För nu har jag valt att faktiskt försöka bli frisk.

“Jag började väga mig med alltför tätt intervall.”

Som så många andra har jag svårt att peka ut när min ätstörning faktisk började, likaså varför den började.
Tankarna finns ofta sedan tidigt och tar mer och mer plats ju längre tiden går. Ett tydligt minne jag har som jag brukar räkna som starten på mitt insjuknande, utspelar sig under höstterminen i 7:an, alltså när jag var 12 och skulle fylla 13 år. Jag började väga mig med alltför tätt intervall. Om vågen visade minus kände jag mig lugn, om vågen visade plus blev jag besviken. Jag kan inte minnas att jag aktivt försökte gå ner i vikt, men jag var som sagt helt uppslukad av siffran på vågen, och även extremt strikt med vilken mat jag åt på helgen respektive vardagen.

Tänk lite som att tanken om “lördagsgodis” går för långt, att du verkligen förbjuder dig från det på vardagen. Det som skedde här var att jag satte en vikt som jag absolut inte fick gå över. Denna siffra kommer jag självklart inte gå ut med, men den blev som fastklistrad i mitt huvud.

”Jag hade extremt höga krav på mig själv, både gällande skolan och annat.”

En kvinna i puberteten går naturligt upp några kilo, för att kroppen ska få mens, bröst och former. När jag som 12-åring satte en siffra jag inte fick gå över och höll mig under den så hindrade jag automatiskt kroppen från att genomgå denna process, för jag höll mig nämligen till denna siffra trots att jag växte på längden och blev äldre. Jag hade extremt höga krav på mig själv, både gällande skolan och annat.

“Det var så mycket förändringar på gång, gymnasiet väntade, all trygghet skulle försvinna.”

9:an kom och här brast allt ut. Jag blev helt fast i tankarna kring vikt och mat, mer och mer livsmedel förbjöds. Skolan gick sämre och jag förlorade verkligen hela min personlighet. Det var så mycket förändringar på gång; gymnasiet väntade och all trygghet skulle försvinna. Och vad gjorde jag när jag inte kunde kontrollera min omgivning? Jo, jag tog kontroll över mat och vikt.

Började ätstörningsbehandling
Jag pratade med skolsköterskan om att jag inte fått min mens än och så kom alla tankar jag burit på så länge ut. Jag ville verkligen inte bli skickad till BUP, så jag och mina föräldrar fick råd av skolsköterskan kring hur jag skulle äta. Lärarna höll koll på mig i skolan och jag vägdes kontinuerligt. När sommaren närmade sig skickade skolsköterskan remiss till BUP trots allt och jag började en ätstörningsbehandling.

“Jag var fastklistrad med ätstörningen.”

Jag har extremt fina föräldrar som såg allvaret i situationen och gjorde allt för att hjälpa mig. Men jag var ju inte “jag”. Jag var fastklistrad med ätstörningen. Bråk, gråt och saker vi alla ångrar gjordes och sades i måltidssituationer.

“Vändpunkten för mig kom när jag fick antidepressiv medicin och påbörjade en ny behandling på BUP(…)”

Vändpunkten för mig kom när jag fick antidepressiv medicin och påbörjade en ny behandling på BUP, kallad VISH (Våga i samspel med häst). Vi patienter fick spendera en dag i veckan på en gård med olika djur tillsammans med min favoritbehandlare. En paus från verkligheten, inga krav, ingen tjatande förälder eller vårdpersonal. Sommaren närmade sig och jag fick verkligen smak på livet, vad det faktiskt innebär att leva som tonåring. Där vände mina tankar sakta men säkert till det bättre.

“Jag lever varje dag istället för att bara överleva varje dag.”

Idag går jag andra året på gymnasiet.
Jag är 17 år och jag lever. Jag lever varje dag istället för att bara överleva varje dag. Min skolgång är lite anpassad, så jag ska få återhämtning och tid att äta alla måltider. Jag följer mitt matschema och har inga problem att äta utöver det. Jag umgås med familj och kompisar. Jag har blivit JAG igen. Mina föräldrar har fått tillbaka sin dotter. Min lillebror har fått tillbaka sin storasyster. Mina kompisar har fått tillbaka sin kompis. Jag har fått tillbaka mig, Matilda.

“Du väljer inte att bli sjuk, men du kan välja att bli frisk.”

Jag blir otroligt ledsen när jag tänker på hur mycket tid, minnen, kraft och möjligheter som ätstörningen har tagit ifrån mig och så många andra i liknande situationer. Det är ledsamt, det är en sorg att bli sjuk. Du väljer inte att bli sjuk, men du kan välja att bli frisk. Det valde jag, och jag kommer aldrig någonsin ångra det valet. År 2022 är året jag hoppas på en utskrivning och en friskförklaring. Jag har ett instagramkonto, LivetsArmband där jag delar viktiga ämnen och egna erfarenheter.

“Du som läser detta har också stora delar av ditt liv framför dig. Och det ska inte få färgas av ätstörningen.”

Jag har hela livet framför mig. Du som läser detta har också stora delar av ditt liv framför dig. Och det ska inte få färgas av ätstörningen. INGEN som har blivit helt frisk och fri har kollat tillbaka och tänkt: “Fan, jag skulle valt att stanna i sjukdomens grepp”. Livet vill ha DIG.

Kram från Matilda

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *