Att älska sig själv trots skam och skuld

De senaste dagarna har det känns som att allt arbete jag gjort med mig själv har fallit samman. Som att jag har tagit 100 steg bakåt och att jag aldrig kommer komma tillbaka igen. Känslor som skam och skuld har bubblat upp i kroppen. Det lustiga är det kan vara de minsta sakerna, som egentligen inte är något fel på, som triggar igång dessa känslor. I detta fall handlade det om att jag inte respekterade mina egna personliga gränser.

Även om jag anser att jag är en mogen man, har en god självinsikt och har en självbild av att vara en klok människa, så händer det ibland att jag kliver över mina personliga gränser. Detta är gränser som jag själv har skapat och därför, på något lustigt ologiskt sätt, känns det som att det definierar vem jag är. Så om jag kliver över en sådan gräns, vem är jag då egentligen? Min självbild rubbas totalt. 

Personliga gränser handlar inte nödvändigtvis om lagar och regler utan kan mer bestå av ens egna skapta värderingar och behov byggda på livserfarenhet, samhällets normer, hälsa, självbilder, murar som man byggt upp, valda sanningar och övriga fantasier med mera. När gränser som dessa gås över, så väcks lätt känslor som skam, skuld och liknande som i sin tur triggar stress och ångest m.m. Så det senaste dagarna har jag behövt påminna mig själv att älska mig själv extra mycket. Mitt system är byggt för att låta den inre “dumma kritikern” ta över och ösa skit över mig när jag jag utmanar dessa gränser och ibland klarar jag inte att lösa allt på egen hand.

Igår hade vi en samling med mansgruppen och fina som de är hade vi en stund då vi fick säga allt som den “snälla kritikern” aldrig får sagt när den “dumma kritikern” tar över för mycket inne i huvudet. Det kändes forcerat och riktigt jobbigt att säga saker som att “jag älskar mig själv” och “det är ok att göra misstag även som 30-åring” med mera. Men det hjälpte. Det hjälpte just för att det tog emot så mycket att säga det. Jag blev väldigt sårbar och sårbarheten, som jag nämnde i förra inlägget, är väldigt läkande. Efter mansgruppen så hade jag även ett telefonsamtal med en vän jag känt i ca ett år. Hon är en av de mest kärleksfulla och förstående människa jag vet och därför valde jag att lätta mitt hjärta med henne. Bara av att få öppna upp och prata ut ordentligt, utan att bli dömd, fick hon mig att känna mig som Carl igen. Hon såg på mig med andra ögon och perspektiv som jag själv inte lyckades göra. Så om man har en vän som kan se på en med ögon som dessa, håll hårt i den personen.

Ibland är det tungt, så tungt att man inte kan lösa allting själv. Det är därför jag tycker att Våga Prata är ett extremt viktigt initiativ för psykisk ohälsa. Det är så viktigt att inte behöva vara själv i sin resa av utmaningar och lidande som livet ibland väldigt orättvist bjuder på. Ingen ska behöva vara själv i sådant! På detta sätt bearbetade jag känslor som skam och skuld och det har hjälpt på riktigt. Idag mår jag mycket mycket bättre och innerst inne vet jag att jag inte gjort något fel och att jag är en fullt älskad och accepterad människa. Allt är OK!

Snart ska jag fara norröver för vandring och fiske. Det känns välbehövligt att bara få vara i naturen, bland skog, vatten och berg och bara släppa allt för en stund. Det är något med berg som får mig att känna mig väldigt grundad och harmonisk. Så här kommer en bild från en tidigare vandring jag gjort utanför Kiruna längs Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta. Kan varmt rekommenderas!