Bloggen,  Fridas blogg

En ny syn på mig själv

Under de senaste fem åren har en livsomständighet påverkat mitt allmäntillstånd och inneburit många skarpa svängar. Jag har haft en svårt sjuk närstående i familjen, min kära mamma. Hennes hälsotillstånd har varit kritiskt vid många tillfällen och de dramatiska händelserna har försatt oss i chock med en förtvivlande maktlöshet. Hur länge till får jag ha henne vid min sida?

Oavsett hur många timmar om dagen hon har behövt ta hand om sig har hon alltid haft livet i fokus. Hon har gång på gång hittat tillbaka till livsglädjen. När coronan svepte över världen blev viruset det enda hotet som jag såg framför mina ögon. Under sommaren träffade jag mina föräldrar en vecka i taget och vår stora saknad gav tiden en sådan kvalitet när vi inte längre kunde ta möjligheten att ses för givet. Men hon blev allt sämre och viruset var inte längre ett hot när alla andra risker slog till. I början av augusti somnade hon in med sina händer i våra. Trots allt hon tvingades gå igenom var hon levnadsglad som få. Hon stod mig närmast och saknaden är naturligtvis för stor för att beskriva. Hon gav så mycket och därför har det blivit många tomrum kvar.

Min skörhet har förstärkts i sorgen men jag är så tacksam för att det inte har blivit mörkt utan främst tungt. Sedan hennes bortgång har jag fått närmare till ensamhetskänslan. Jag och min pappa har ett starkare band till varandra nu och vi har behövt vara tillsammans för att bearbeta och ta oss igenom sorgen. Släkt och familjevänner har visat stor omtanke. De flesta i min ålder har inte gått igenom något liknande, men några nära vänner har funnits extra nära trots att situationen är smärtsam för dem också. Förmodligen behöver jag människor omkring mig mer nu än förr för att inte falla ner i någon slags rotlöshet. Snart flyttar jag in i min första egna lägenhet och därför vore ett mer avlastande stöd från boendestöd hjälpsamt.

Under coronapandemin har mina stressnivåer sjunkit avsevärt och jag har fått tid till att vara i sorgen. Jag har bott med min pappa i barndomshemmet ute i skärgården och andats in lugnet. När mycket har ställts in och många dagar varit densamma har jag inte samma risk för att göra mer än vad jag egentligen har energi till. Tempot har saktats ner och jag har kunnat anpassa mina dagar efter dagsform. Dagarna har varit mer förutsägbara och intrycken har varit färre. Med tiden kommer vi allt närmare en vardag när coronakrisens skakningar har avtagit. Då får vi alla se till att fylla livet med massvis av fint innehåll.

Under stora övergångar och livskriser har mina svårigheter blivit mer funktionsnedsättande. Det är tydligen ingen ovanlighet eftersom kraven på individen ökar då. När man exempelvis ska ut i vuxenlivet är det mycket som man förväntas ordna och hantera själv. De förändringarna kan ta längre tid för oss inom spektrumet.

Liksom fler med autism har jag en sårbarhet för psykisk ohälsa, men det betyder som tur är inte att jag alltid kommer att leva med det. Autismen är en sak, psykisk ohälsa något annat. Miljontals människor lever ett gott liv med autism, men psykisk ohälsa kan vara en rejäl kamp och tära något oerhört. Även om förekomsten av ohälsa är överrepresenterat hos oss är det inget som är inbyggt i tillståndet och kanske just därför är det viktigt att få ordning på.

Sedan diagnosen har jag tagit till mig av olika begrepp kring NPF-området och i dessa inlägg varierar jag mellan dem utan någon bakomliggande värdering. Jag ser att det förekommer känsliga diskussioner kring ordvalen men tar själv inte ställning. Det viktigaste för mig är att varje person får välja sitt eget språkbruk och skapa sin förklaringsmodell.

När mamma insjuknade kom jag i kontakt med organisationen Ung Cancer som finns för unga vuxna som lever med eller nära cancer. Deras medlemsaktiviteter och läger har varit ovärderliga och gett mig många känslosamma möten. Hos de cancerdrabbade kan sviterna bland annat innefatta vissa kognitiva svårigheter som blir kroniska. Oavsett tillstånd, orsak eller historia har vi som samhälle allt att vinna på att frambringa människors potential samtidigt som vi stöttar kring det som behövs. Med en flexibilitet för stöd och anpassningar kan många få chansen att bidra inom sitt område. Alla har något att tillföra.

Vägen till och efter diagnos ser unik ut för alla. För mig blev diagnosen en tydlig vändpunkt i livet. Jag fick mina tolkningsnycklar. Tiden delades upp i en tid före och en tid efter diagnosen. Det var slut på omvägar och de lösa trådarna började kopplas ihop. Under många år hade jag förknippat mina svårigheter med mig själv som person. Umgåtts med tankar som allt som oftast ledde mig vilse. Tankar om att vilja ändra sig till någon bättre och bli av med det som hindrade mig. Nu kunde jag äntligen få mer distans till utmaningarna och det blev lättare att acceptera mina egenheter.

Genom ett flertal föreningar, organisationer och sammanhang hittade jag andra människor att spegla mig i. Jag kunde släppa på fasaden som jag omedvetet hade byggt upp under åren i försök att dölja det autistiska.

Idag har jag lärt mig att luta mig mot diagnosen. Sakta men säkert fick jag tillbaka bit för bit av mig själv. Jag fylldes av liv igen.

I morgondagens inlägg fördjupar jag mina tankar, förhoppningar och drömmar om mitt framtida studie- och arbetsliv.

Träffar: 203

2 kommentarer

  • Helena

    Älskade Frida så fint skrivet. Jag vet hur mycket din mamma älskade dig❤️ Så sorgligt att hon lämnade oss så ung. Jag har förmånen att vara din moster och jag finns här för dig när Du vill.
    Många pussar och kramar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *