Berättelser

“Pappa och jag krockade så in i hellskotta”

Mathias har ADHD och är barn till en förälder med bipolär diagnos. Han går första året på en yrkesutbildning till att bli musikalartist

Jag levde mycket i min egen bubbla som liten, men från tonåren började jag märka av att det var något med pappa. I sina depressiva perioder kunde han bli sängliggande i veckor och det har gjorde mig väldigt orolig. Hans hypomanier störde däremot inte mig så mycket som det oroade min mamma och min bror. Men det har påverkat min uppväxt. Till exempel kunde jag inte ta hem kompisar hur som helst när jag gick i skolan. Min storebror var väldigt inkännande på pappas humör, men jag har mer kunnat känna igen mig i pappas hypomanier, eftersom jag har ADHD. Jag har också utvecklat en insikt i hur hans diagnos fungerat. När han började bli deprimerad var det jobbigt, för jag ville så gärna hjälpa honom, men det fanns inget jag kunde göra.

“Pappas diagnos gjorde att jag snabbt fick växa upp och ta ansvar “

Kollade till pappa innan jag gick till skolan
När jag var liten kunde jag gå in till föräldrarnas sovrum innan jag skulle gå till skolan, för att kolla att han var ok. Jag tror jag har utvecklat en stor empati genom det och idag kan jag känna att det är en styrka hos mig. Jag kan ofta läsa av och känna in känslor, men jag vet inte alltid hur jag ska hantera dem. Ironi och sarkasm har jag till exempel svårt att tolka och hantera.

Fick växa upp snabbt
Jag känner ändå att jag fått vara barn: det var mycket fritidsaktiviteter som till exempel dans, men jag fick ta hand om mig själv tidigt. Pappas diagnos gjorde att jag snabbt fick växa upp och ta ansvar. När jag var 16 år flyttade jag hemifrån för att följa min dröm och gå på gymnasiet med dans och musikalinriktning i Lund. Det var så skönt att få nya typer av lärare och ett nytt sammanhang. De första året bodde jag på internat och sen i studentkorridor det andra och tredje åren.

Ingen uppmärksammade min ADHD
Min egen diagnos var däremot helt osynlig i skolan, eftersom jag ändå gjorde tillräckligt bra ifrån mig. Men jag hade hela tiden stora koncentrationssvårigheter. Jag tycker teoretiska lektioner är kul, men att processa informationen och få ner den till skrift var jättesvårt. Jag kunde uttrycka mig verbalt väldigt väl, men så fort jag skulle skriva ner det så blandades tankarna ihop och det blev bara kaos. Ofta hade jag hunnit glömma hur jag tänkte från början. Men jag fick ingen hjälp alls och ingen uppmärksammade att jag hade problem. De tyckte bara att jag var lite slarvig.

” Jag kände och visste att jag kunde göra bättre, men jag led i perioder av depression och kände en enorm stress för att jag ville göra mer “

Prestationsinriktad familj
I mellanstadiet studerade jag två år på Kungliga Svenska Balettskolan. Jag älskade att dansa mycket och där fick jag möjlighet till det, men jag blev helt utmattad på grund av den disciplinen de hade där. Jag skyllde på skoltrötthet, eftersom jag inte kände till något annat. Detta skapade en sån enorm frustration hos mig, som kom från en prestationsinriktad familj där alla ville vara bäst. Jag kände och visste att jag kunde göra bättre, men jag led i perioder av depression och kände en enorm stress för att jag ville göra mer. Jag kände en press ifrån skolan och från föräldrarna att prestera bättre, och det skapade mer och mer ångest.

Problem i mina romantiska relationer
Jag fick min diagnos först för ett år sen, då jag var 19. När jag var 18 läste jag om ADHD på nätet och kände igen mig så mycket i det som stod. Jag bad om att få göra en utredning via skolan och till slut fick jag en diagnos. Nu kan jag tycka att någon borde ha uppmärksammat det tidigare. Det var en oerhörd lättnad att få diagnosen. Jag var helt säker redan från början att jag hade ADHD. Nu förstår jag varför visa saker hänt i mina romantiska relationer och varför det blivit krockar som uppstått på grund av min ADHD.

Krockade så in i helskotta med pappa
Idag känner jag mig mycket mer trygg att berätta för andra och en kommande partner om hur jag fungerar. Jag pratar med mina vänner när jag missförstår dem, i stället för att avbryta och säga något förhastat. Jag tar mig tiden och tänker igenom saken, ställer följdfrågor. Det har gjort att jag kunnat utveckla en jättebra relation med min mamma, efter diagnosen. Även med min pappa. Vi krockade så in i hellskotta förut, särskilt i tonåren. Egentligen är vi väldigt lika, men vi visste inte hur vi skulle prata med varandra och hamnade bara i försvarsställning. Nu kan vi lätta på det, tack vare att jag förstår min diagnos och hur jag fungerar på ett helt annat sätt. Sen dess känner jag ett större lugn. Jag vet hur jag ska förhålla mig till mig själv, och hur jag ska förhålla mig till saker som skriftliga uppgifter. Jag har en plan och ger mig själv tid på ett annat sätt, så det har varit en positiv utveckling.

“För att må bra är mina rutiner viktiga, och det jag prioriterar främst är mat och sömn”

Rutiner viktiga
För att må bra är mina rutiner viktiga, och det jag prioriterar främst är mat och sömn. Jag fungerar inte som jag ska utan det och går aldrig på tom mage. Sen ger jag mig själv förutsättningar så jag oftast får 7-8 timmars sömn. Nu behöver jag inte väckarklocka längre, utan vaknar alltid i tid. Jag tar det lugnt, gör min morgonrutin och äter frukost i lugn och ro.

Prata med någon!
Mitt bästa tips till dig som mår dåligt är att prata med någon om hur du känner. Någon professionell eller närstående till en början. Att tillåta andra i mitt liv att veta om mina svårigheter, min ångest och ADHD, har gjort att jag inte behövt bygga upp en fasad. Jag har kunnat prata ärligt och öppet om det som är svårt. Det är så skönt när någon lyssnar på en. Så fort man skriver eller pratar om sina tankar och det som händer i ens huvud, så får man direkt en bättre förståelse jämfört med att bara ha de abstrakta tankarna i sitt huvud. Man förstår också själv varför man reagerar på ett visst sätt, ser tydligare vad som pågår och kan reflektera i en konversation. Personen man pratar med behöver inte ha lösningen, men det kan hjälpa en att komma vidare i sig själv.

Något större än en hamster
Jag har så mycket jag vill göra i framtiden. Musikalartist är en sak, musikkompositör en annan. Jag vill också bli logoped och pianostämmare. Samtidigt vill jag undervisa ungdomar om musikal, dans och sång för jag ser sån potential i folk och känner mig trygg i de kunskaper jag har för att undervisa andra. Jag vill också skaffa en hund! En kompanjon. Hemma har jag aldrig haft något större än en hamster, så det känns som en dröm för mig.

Dela detta:

En Kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *