Rädda världen – ego och verkligheten

Jag är en person med stora drömmar och visioner om att göra skillnad hos människor, organisationer och till och med i världen. Dock har jag har haft en förmåga att låta mitt ego alltid sätta för höga förväntningar på mig själv och vad jag är kapabel till. Detta är ett beteende som har gett mig många livsläxor, speciellt under denna vår. 

Jag har snart jobbat i två år på mitt jobb inom lärande och ledarskap. Dagarna kan bjuda på alla möjliga utmaningar och ingen är den andra lik. När jag började för två år sedan hade jag stora visioner och mål inom min roll och allt jag ville förändra i företaget. Var målen utsatta efter vad som verkade möjligt? Nej. Var målen tydliga och konkreta så att jag skulle förstå vad jag skulle göra? Nej. Var målen på något sätt i linje med någon form av verklighet? Nej.

Målen var till allra största del utsatta för att förverkliga mitt ego genom att göra “stor skillnad”. Jag lät mitt ego styra mina mål och välmående på arbetet, och ni kan gissa vad resultatet blev när jag insåg att jag inte kommer lyckas. Min syn på mig själv och mitt egna värde sjönk. 

När jag tittar tillbaka i mitt liv så är det så tydligt att jag har sett förmågan på att göra skillnaden vara direkt kopplat till mitt egenvärde. För att jag ska vara värd något och betyda något för denna värld så måste jag göra stor skillnad. Jag ser sällan den lilla förändringen man kan göra i vardagen genom att som exempel vara en god människa mot andra, utan utöver det ska jag också ha någon form av “rädda världen-komplex” som slutar med att jag aldrig är nöjd med mig själv. 

Det var också en av anledningarna till varför jag denna vår valde att starta företag parallellt med min heltidstjänst. Det skulle då ge mig ytterligare ett forum att jobba med där jag kände att jag kunde göra skillnad. Detta resulterade i att jag jobbade innan jag började jobba och jag jobbade efter jag hade slutat jobba. Det höll i några månader. Min stress var väldigt hög och inte nog med det så tog det slut med en person som jag älskade väldigt mycket – samt att Corona spreds sig i världen. Verkligheten hade kommit ifatt mig. 

En dag när jag stod i duschen kände jag en smärta i nacken som under kvällen spreds sig ner i ryggen. Tänk er en nackspärr men i hela ryggen. Det var inget allvarligt, men jag hade svårt att sova och komma upp ur sängen några dagar p.g.a. detta. Min kropp sa tydligt ifrån att nu måste jag ta och lugna ner mig. Mitt ego hade tagit över och pushat mig alldeles för hårt och i kombination med en break up och känslor jag inte bearbetade, eftersom jag var upptagen med att jobba, blev det för mycket. Nu tackar jag min kropp som sa ifrån innan jag gick in i väggen. Återhämtningstiden för en person som gått in i väggen kan vara allt mellan två till fem år. Min återhämtningstid blev ca två månader, tack och lov! 

Så jag lärde mig en läxa. Jag pausade företaget som jag hade försökt starta och jag fokuserade istället på att ta hand om mig själv och min återhämtning. Jag fortsätta med mitt ordinarie arbete men denna gång utan en massa orimliga förväntningar på att jag ska förändra allt och göra en stor skillnad. Det komiska är att den positiva feedbacken jag fått på jobbet ökade och inte nog med det så kan jag påstå att jag ser att mitt egenvärde har ökat i takt med att jag har minskat mitt ego och sänkt mina förväntningar och tillåtit mig vara människa. Lustigt ibland att om man bara släpper taget om vissa saker så kan livet ge otroliga resultat. 

På bilden: Mitt operfekta jag, redo att ta mig ut i naturen och släppa taget om kontroll och förväntningar.