”Se inte psykisk ohälsa som ett misslyckande, utan en lärdom som kommer få dig att utvecklas till en stark individ”

Marcus har depression            

Innan jag insjuknade var jag en människa som jag idag inte ser tillbaka på med stolthet. Min psykiska ohälsa har varit helt avgörande för mig och jag ser tacksamt tillbaka på tiden då jag tvingades gå igenom allting. Innan hade jag väldigt mycket fördomar och såg ner på människor omkring mig. Det handlade mycket om att synas och höras i en extrem utsträckning, där status och materiella ting var det väsentliga.

Min kropp var fylld av sorg
När jag tänker tillbaka på tiden då allt startade, är det första som dyker upp hur jag bröt ner mig själv. Varje kväll ensam på mitt rum intalade jag mig hur dålig och värdelös jag var. Hela min kropp var fylld av sorg och besvikelse över att inte känna att jag räckte till. Det började under sommaren 2012 och pågick under några månader, jag bröt ner mig själv totalt och gick in i det som kom att kallas depression.

När du i alla situationer är glad och positiv men gråter inombords – då finns det inte så mycket omgivningen kan påverka.

Min omvärld kunde inte göra så mycket, de visste inte hur jag egentligen mådde. Jag valde att inte visa några tecken på min sorg. När du i alla situationer är glad och positiv men gråter inombords – då finns det inte så mycket omgivningen kan påverka. I början förstod jag inte att jag var sjuk utan levde bara i tanken att jag var värdelös.

Den första vändningen kom
Men när jag i september av någon anledning valde att berätta för min familj hur dåligt jag egentligen mådde, kom den första vändningen genom hjälp av en psykolog. Vi tog kontakt med en läkare för att påbörja medicinering som skulle hjälpa mig att orka bearbeta den psykiska ohälsa jag led av. Depression finns i min släkt, vilket förklarade en del, men det kändes ändå som ett misslyckade. Jag förstod inte riktigt vad som hände i kroppen. Min läkare sa att ta antidepressiva är som att ta en allergitablett, en del människor behöver det för att må bra. Då började jag förstå att mitt mående inte var ett misslyckade.

Upplevde glädje igen
2013 tillfrisknade jag och började uppleva det som jag beskriver som glädje och slutade då på eget initiativ min medicinering utan att berätta det. Sommaren 2013 kollapsade mitt välmående återigen på en helt annan nivå, som gjorde att jag lades in på vuxenpsykiatrin då jag önskade att avsluta mitt liv. Det fanns inte längre liv i mina ögon och jag var helt likgiltig.

Än idag minns jag hur det kalla rummet på akuten kändes och hur mycket tårarna rann, trots att jag inte kände några känslor. Jag vandrade i den vita korridoren fram och tillbaka. Jag minns panikattacker och ångest, men inget var värre än den smärta som jag kände i samband med att jag inte tyckte jag förtjänade min familj eller att få leva.

Kommer ibland tuffa perioder
Mitt mående blev stabilare med hjälp, men 2017 hände det väldigt mycket och jag kollapsade ännu en gång. Sedan dess har jag ägnat tid åt att tillfriskna och mitt mående har varit stabilt, men självklart med tuffa perioder som kantats av ångest och panikattacker. Det har varit väldiga toppar och dalar fram till 2018 innan det började stabilisera sig på riktigt.

Jag har fått arbeta extremt mycket med mig själv, tillsammans med både läkare och psykologer, för att hitta värdet i livet. Vi har arbetat med KBT och jag har tagit olika mediciner.

Berättar för min familj
Jag upplever fortfarande ångest stundtals men har lärt mig att hantera det på en väldigt bra nivå. Det påverkar mig inte längre i samma utsträckning och jag kan fortfarande fortsätta med det jag håller på med. Om jag har en tuffare period, försöker jag så tidigt som möjligt berätta för familj och vänner. Det ger dem bättre förutsättningar att stötta mig samtidigt som jag börjar prata och får ur mig känslor som är instängda i kroppen. Jag upplever att det alltid känns bättre efter jag fått prata ut om det som tynger mig.

Träning hjälper mig också. Mitt välmående sjunker automatiskt om jag inte tränar regelbundet, då jag är i behov av endorfinerna. Samtidigt försvinner den mentala tröttheten när jag tränar, vilket gör att jag orkar bearbeta eventuella utmaningar mycket bättre. Jag har alltid tänkt att fysisk smärta vid träning tar bort en psykisk smärta i kroppen.

Psykiska ohälsan har hjälpt mig
Den svåraste utmaningen är att hantera prestationsångest som främst kommer från arbetet. Det hör ihop lite med att självkänslan sjunker då och då. Trots ångest har min psykiska ohälsa varit avgörande i mitt arbetsliv och en nyckel till att det gått väldigt bra för mig. Genom att arbeta med mig själv har jag utvecklats väldigt mycket som människa. Utan min psykiska ohälsa hade jag aldrig varit där jag är idag i yrkeslivet.

Det viktigaste är att du som går igenom en depression vet att du inte är ensam om det.

Idag värdesätter jag min familj och mina vänner på en helt annan nivå än innan. Kärleken och glädjen från dem gör mig lycklig. Jag ser på mänskligheten med en helt annan ödmjukhet och uppskattar helt andra saker i livet jämfört med tidigare. Den obefintliga självkänslan jag hade innan gör sig påmind ibland, men jag arbetar regelbundet med att motverka den. För mig blev det stor skillnad när jag fick stöd från min omgivning och professionell hjälp. Min familj har alltid stöttat mig väldigt mycket och min mamma har alltid skjutsat mig till sjukhuset och haft koll på mitt välmående. Hon har lärt sig se i min ögon hur jag mår, oavsett vad jag säger. Vi bor idag i skilda städer, men pratar regelbundet än idag.

Du är inte ensam
Det viktigaste är att du som går igenom en depression vet att du inte är ensam om det. Det är så extremt många som känner igen sig i dina känslor, men har svårt att prata om det. Se inte psykisk ohälsa som ett misslyckande, utan en lärdom som kommer få dig att utvecklas till en stark individ. Våga prata med din omgivning och ta hjälp av psykolog och läkare, det var vändningen i mitt liv. Min psykolog sa alltid ”lär dig älska dina motgångar, det är där du utvecklas”.

Företag behöver ta ansvar
Det känns väldigt bra att psykisk ohälsa uppmärksammas och jag tycker att företag också måste ta en större ansvar kring området. Vi har en lång resa kvar men nu har vi börjat på riktigt!