Berättelser

“Hade man kunnat vinna Nobelpris i att hålla masken uppe och alltid vara glad, hade jag vunnit det gång på gång”

Ella är 15 år och har depression

Höga krav på mig själv
Min psykiska ohälsa började i tidig ålder. Jag hade väldigt höga krav på mig själv och skulle alltid kunna saker innan jag ens testat dem. Jag minns att det kändes som att hela mitt liv stod på spel i 6:an när jag skulle få mina första betyg. Jag skulle ha A i alla ämnen, ett B var inte tillräckligt och fick jag det, rasade hela världen. Om jag inte fick ett A hade jag misslyckats och jag klandrade mig på alla olika sätt. Jag kunde aldrig känna mig nöjd utan visste hela tiden att jag kunde göra bättre. De höga kraven tog aldrig stopp.

Jag var inte värd någonting
Jag gick från att ha tyckt om skolan och velat gå dit varje dag, till att inte klara av min vardag. Trycket över bröstet blev en del av mina dagar och värst var det på kvällarna när jag skulle sova. Det var då alla dåliga tankar kom till liv. Det skrek inombords om vilken dålig och hemsk person jag var. Jag var inte värd någonting.

Trodde jag inbillade mig
Det fanns inte riktigt någon speciell anledning till varför jag mådde som jag gjorde, vilket gjorde mig frustrerad. Jag hade inte varit med om något trauma eller liknande och det fanns ingenting att ta på. Därför kände jag att det var mitt fel och att det bara var jag som inbillade mig. Jag borde egentligen må bra, eftersom det inte fanns något skäl till att jag mådde dåligt.

Det var egentligen inte jag själv som märkte att jag mådde dåligt, utan det var lärarna på skolan. De var de enda som faktiskt frågade hur jag mådde och då rasade jag ihop i gråt.

Människor omkring mig började reagera
Skolan gick sämre och jag kunde inte längre fokusera. Jag somnade på lektionerna, vilket märktes på resultaten. Små saker som man vanligtvis inte brukar ha problem med att minnas, glömde jag helt bort. Jag minns en dag då min mamma undrade varför jag borstade tänderna så ofta och jag förstod inte alls vad hon menade. Tydligen hade jag borstat dem tre gånger utan att minnas att jag gjort det. Det var folk runt omkring mig som började reagera på att jag ändrats. Det var egentligen inte jag själv som märkte att jag mådde dåligt, utan det var lärarna på skolan. De var de enda som faktiskt frågade hur jag mådde och då rasade jag ihop i gråt.

Ingen förstod hur jag egentligen mådde
Våren 2019 hade jag förlorat mig själv totalt. Jag somnade varje natt med hopp om att aldrig vakna upp igen och det fanns ingenting som var värt att leva för. Jag ville bara bort från verkligheten och mig själv. Hemma var det inte någon som visste om hur jag faktiskt mådde och hade man kunnat vinna Nobelpris i att hålla masken uppe och alltid vara glad, hade jag vunnit det gång på gång. Skolan blev min trygga plats, inte för att jag klarade av lektionerna, utan för att jag här inte längre brydde mig om att hålla uppe den där fasaden. Det fanns absolut ingen som förstod mig, jag var bara misslyckad.

Kände mig dumförklarad
Att söka hjälp var inte ett alternativ, för då framstod man som svag. Jag skulle klara detta på egen hand, men efter en ganska lång tid sökte jag mig till Ungdomsmottagningen trots allt. Kön dit var flera månader lång och när jag väl hade fått en tid var kuratorn sjuk, så jag fick vänta ännu längre. Under den tiden hade jag även kontakt på olika hjälp-hemsidor och chattade en del, men kände inte riktigt att jag fick det bemötande och den hjälp som jag hade önskat. Jag kände mig snarare dumförklarad och fick höra att mina problem inte var så farliga. Detta var under min mörkaste tid i väntan på tiden på ungdomsmottagningen, men jag orkade inte längre.

Ambulans till sjukhuset
I maj 2019 stod jag inte ut längre utan jag tog tabletter för att dämpa smärtan inombords och i hopp om att få hjälp utifrån. Efter ambulansfärd in till sjukhuset och många kontroller skickades jag senare hem igen, eftersom att jag var en mästare på att dölja mina känslor och tankar.

Fick inte hjälp på BUP
Jag ljög för att slippa läggas in på BUP i en närliggande storstad och blev istället remitterad till BUP i min egen stad. Jag förstod dock inte riktigt själv hur det hade kunnat bli såhär och varför jag befann mig där jag var. BUP har förmodligen hjälpt många unga, men än har de inte hjälpt mig. Till en början trodde jag att detta skulle vara en vändning för mig, men så blev inte fallet. Efter några möten konstaterades det att jag skulle utredas för diverse olika saker. Att sätta diagnoser och skriva ut mediciner verkar vara det enda BUP gör och sen hokuspokus så ska man må bra igen. Jag träffade mängder med olika läkare och varje gång var det någon ny, vilket förvärrade allt. Min tillit blev sämre för varje gång och att försöka bygga upp ett band var inte ens ett alternativ.

Fortsätter att kämpa
Det är och har varit tufft och jag lever fortfarande med konstant ångest och med min depression. Min resa är inte över ännu, och jag fortsätter att kämpa i hopp om att få den hjälp jag behöver. Jag skickas fram och tillbaka mellan nya läkare hela tiden. Nu har jag fortfarande kontakt på BUP men mötena är väldigt få och det kan dröja flera månader innan nästa tid. Min behandlingsplan gjordes för nästan 1 år sedan och jag har bara börjat med medicin sen dess, resten har glömts bort eller fallit mellan stolarna. Skolkuratorn är en person som jag verkligen tycker om även om hon inte kan hjälpa mig med mina problem. Men det är skönt att hon alltid finns där.

Har förlorat många vännner
Jag har förlorat många vänner eftersom andra tycker att jag är svår att förstå, då jag inte orkar göra saker hela tiden och ofta vill vara själv. Jag vill vara ensam samtidigt som jag är ledsen över att jag känner mig ensam. Har man själv inte upplevt detta så låter det helt galet. Jag har dragit mig undan från familj och vänner, som jag tidigare kunnat umgås med utan problem. Folk som inte vet hur jag mår kan ibland tro att jag är konstig när jag beter mig annorlunda jämfört med tidigare. Jag tror att det är många som är rädda för att prata om just psykisk ohälsa och stigma kring ämnet tar över.

Saknar att få prata av mig
Min vändning har nog inte kommit än. Medicin har hjälpt men jag har fortfarande en ganska lång väg kvar. Jag tror att prata är bland det bästa man kan göra, men det är svårt. Jag håller mycket inom mig eftersom jag inte litar på någon längre. Det är något jag saknar, att bara få prata av sig, men tabun och stigman som finns kring psykisk ohälsa, gör att man lätt skäms. Jag själv bryr mig inte så mycket längre, utan jag vill att alla ska veta hur läget ser ut med mig. Men det blir svårare när det känns som att de i min närhet skäms. Skolan försämrar också mitt mående. Trots att den känns som mitt trygga ställe, sätts det en press på att behöva prestera.

En dag kommer det att vända och du kommer kunna se tillbaka på den tid du haft och inse att du är en stark kämpe som överlevt.

Du är inte ensam!
Till dig där ute som kämpar vill jag säga att du inte är ensam. Folk förstår dig även fast du själv inte tror på det. En dag kommer det att vända och du kommer kunna se tillbaka på den tid du haft och inse att du är en stark kämpe som överlevt. Tyvärr får många inte det stöd och hjälp som de behöver. Många hoppar mellan olika behandlare, läkare, psykologer och andra och hamnar mellan stolarna. Detta ska inte få hända med en person som är sjuk. Vi behöver hjälp för att inte förlora oss själva totalt.

Skänker pengar genom Instagram
Jag driver ett instagramkonto som heter @parlaforlivet där jag gör armband där en del av pengarna går till valfri organisation som arbetar för att minska den psykiska ohälsan. Jag har skänkt pengar till flera olika viktiga organisationer som kämpar mot psykisk ohälsa. Det krävs mer forskning och föreläsningar kring psykisk ohälsa för att fler ska kunna förstå och för att tabun ska minska.

Träffar: 1930

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *