Bloggen,  Fridas blogg

Hitta sin nisch

När jag började studera på läkarprogrammet under hösten 2017 så hamnade jag i flera situationer som bara “inte gick” för mig och jag förstod inte alls varför. Så ångesten växte, jag sov allt sämre och var absolut inte i fas för att ta in den mängd av information som vi skulle göra till vår kunskap. Stundtals kändes det som en kamp mot min egen hjärna, som trots att jag hade suttit i flera timmar med exakt samma material var helt tom när det var dags att redovisa i grupp vad man hade lärt sig. Jag drog mig undan, blev tystlåten och kände hur min personlighet doldes mer och mer. Tyvärr förstod jag inte att jag var utmattad utan fick istället allt fler självkritiska tankar om mitt eget värde.
Till sist så gick det inte längre och jag behövde pausa utbildningen eftersom krafterna var slut när det var dags att spurta inför den stora terminstentan. Jag hade önskat att det hade varit mer av ett val efter att ha tagit mig igenom terminen, men pausen var en nödvändighet.

Jag återhämtade mig till viss del under julledigheten och bestämde mig istället för att läsa några fristående kurser inom områden som lät intressanta, däribland medie- och kommunikationsvetenskap, retorik och socialantropologi. De kurserna var mer avgränsade och inte lika intensiva. De sociala spärrarna släppte något och även om jag läste kurserna var korta så hittade jag flera vänner som jag umgås med än idag.
Genom att jag upplevde att jag kunde klara universitetsstudier så återfick jag självförtroendet kring studier och kunde se möjligheter till att studera mer på den nivån framöver. Den erfarenheten har fått ett stort värde i efterhand. Om jag istället hade lämnat universitetsvärlden direkt efter läkarprogrammet hade jag antagligen varit rädd för att ge mig in i den igen om de studierna hade varit min måttstock.

Läkarutbildningen är ansträngande. Man tar sig inte igenom den halvhjärtat. Alla får kämpa på ett eller annat vis och många studietimmar krävs. Det behöver kännas rätt för att man ska kunna ta sig igenom det. Yrket kan tillföra så mycket för en personligen och det finns otroligt många områden att dyka in i och specialisera sig inom.
Redan innan jag blev antagen till hade jag börjat tveka, men jag ville ta chansen när jag äntligen fick den och inte längre behöva undra om det kanske hade varit min plats. Trots all turbulens är jag tacksam för erfarenheterna, utan att ha provat hade jag nog fortfarande undrat. När jag behövde lära mig på avancerad nivå kändes studierna mest krävande och jag märkte att mitt intresse för medicinen inte var så djupt som utbildningens innehåll.

Ju längre tid som har gått desto mer har jag känt att min riktning är en annan. Jag har återfått intresset för medicinen men främst på nivån att jag fascineras när jag hör mina studerande vänner samtala om allt de kan.

Jag skulle däremot vilja läsa kurser om hjärnans fungerande. Då behöver jag givetvis behöva ha en ödmjukhet inför att jag inte har helhetskunskapen om människokroppen och alla dess samband. Kanske blir det några kurser inom neurovetenskap, biologisk psykologi, pedagogik och arbetsterapi. Framöver vill jag kanske arbeta med olika former av kognitiva stöd och därför gärna ha en vetenskaplig grund att stå på. Genom en djupare förståelse för hur personer med svårigheter upplever vissa situationer blir det lättare att försöka underlätta.

Under min återhämtningsperiod har jag hittat nya områden som väcker mitt intresse. Jag har börjat engagera mig inom funktionshindersområdet och får ta del av kompetens från många olika håll och lär mig ständigt nytt. Just nu deltar jag i ett tvåårigt projekt om studie- och yrkesvägledning vid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Jag är även aktiv inom Autism- och Aspergerföreningen i Stockholms län genom att leda träffar, delta på evenemang och vara suppleant i styrelsen. Ibland deltar jag också i möten om utvecklingen av vården kring stort som smått.
Vid vissa tillfällen är det meningen att jag ska representera oss med autism, det är inte helt lätt men oerhört utvecklande. Inom de flesta sammanhang upplever jag ett genuint intresse för vad jag har att säga. Idag kan man i princip inte anordna en heldagskonferens om oss med diagnoser utan att inkludera våra röster i programmet. Våra inifrånperspektiv förväntas ingå och det finns många upplevelser som behöver bli hörda, förstådda och bemötta. Ett gemensamt grepp gynnar alla parter och ökar möjligheterna för välmående genom livet. 

Efter några år inom studie- och arbetslivet har jag märkt att jag är i riskzonen för utmattning samt att utmattningen förstärker mina autistiska drag. Jag behöver vara medveten om mina förutsättningar för att kunna skapa ett hållbart arbetsliv. Alla människor har sina begränsningar och några av mina kanske innebär att vissa studier eller yrken skulle fungera teoretiskt men slita för mycket på mig på grund av mina känsligheter. Efter att läkardrömmen släcktes hade jag en del att bearbeta, men jag vill inte befinna mig sådär nära bristningsgränsen igen och har uppvärderat hälsan istället.

Sedan diagnosen har jag fått ett skyddsnät av stödjande personer som kommer vara uppmärksamma på mina stressymtom när jag kliver in i studie- eller arbetslivet igen. Jag kommer nog till största möjliga mån försöka undvika att spiralen inte går ner lika djupt framöver. Man ska ha kraft över till att resa sig också. Utmattning kan ta lång tid att återhämta sig ifrån och kan ju dessutom lämna vissa förstärkta känsligheter för stress och liknande efter sig.

När jag börjar studera igen gäller det att jag “lär om” kroppen att varje provtillfälle inte är på högsta allvar. Det är så viktigt att jag till slut hittar ett sätt att förhålla mig till sådana situationer. Det går ju även att ta studieuppehåll eller anpassa studietakten. Genom att utforma min egen utbildning finns större utrymme för flexibilitet. Med kännedomen om autismen och utredningsdokumentet som bevis har jag möjlighet att få fler anpassningar i lärandet, så som en stödjande mentor.

Vi med NPF går inte alltid de allmänna och klassiska vägarna längs vår karriär. Imorgon fokuserar jag mer på temat arbetsliv och övergår till att lyfta mängden av styrkor som vi med NPF kan ha.

Träffar: 172

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *