Antons blogg,  Bloggen

Sisyfos

Jag har suttit här ett tag nu. Min dator uppställd på köksbordet, ett virtuellt vitt papper framför mig, jag har druckit två koppar kaffe. Tangentbordet väntar tålmodigt på stimuli, väntar på en order från mina fingrar att transformera det helt vita pappret till ett delvis vitt papper.

Jag är inte helt säker på hur länge jag suttit här. Jag skulle gissa på att jag satte mig typ halv tolv, så ungefär två och en halv timme sedan, känns rimligt.

Jag hade en plan, jag visste vad jag skulle skriva. Jag visste vad jag ville uttrycka och hur jag ville uttrycka mig. Jag hade krav, jag hade en tydlig bild av vad det skulle bli. Det jag skulle säga skulle verkligen säga någonting. Men när jag satte mig framför datorn upptäckte jag att jag gjort ett misstag, jag har gjort en miss i planeringen. Jag vet inte hur jag ska börja.

Hjärnan låser sig. Idéerna rusar, men inget verkade bra. Ska jag börja med “Hej jag heter Anton och jag är 22 år gammal och särbegåvad…” eller kanske “Jag är lite nervös inför det här för att jag är något av en perfektionist…”. Nej, inte bra. 

Jag tar mig till Våga prata hemsidan. Hur har tidigare Våga prata bloggare startat sin vecka?

Jag läser blogginlägg efter blogginlägg, men när jag försöker ta efter dem så blir jag inte nöjd.

Den raka väg jag hade sett framför mig visar sig vara över en kulle, kullen växer till ett berg. Jag börjar klättra, men berget växer för snabbt. Det börjar kännas hopplöst. Planerna som jag hade blir allt mer suddiga. Mörka moln av mörka känslor samlar sig, berget växer allt snabbare. Berget, svindlande högt, möter de mörka molnen, toppen försvinner ur sikte. Jag ser en storm av tankar blåsa upp. Varför klättrar jag ens? Jag är redo att ge upp på det här bloggskrivandet.

Det spelar ingen roll hur många tankekartor man har om man inte kan komma igång.

Det här problemet är mitt livs supervillain. Thanos, Jokern, Pennywise och Xenomorph:en framstår som harmlösa små farthinder i jämförelse. Min akilleshäl så länge jag kan minnas. Det får mig ibland att känna mig som Sisyfos, dömd att rulla samma dumma sten uppför samma dumma berg bara för att bli mosad på mållinjen, gång på gång på gång.

Jag ställer mig upp och går ifrån dator. Jag går ut, det blåser kallt men solen är varm. Jag sätter mig ned. Jag är arg och ledsen, besviken och frustrerad. Men det är okej.

Efter en stund så börjar känslorna lugna sig och tankarna slutar rusa. De mörka molnen skingrar sig och stormen avtar.

Jag tar ett krafttag och börjar reda ut mina tankar. Jag påminner mig själv om tidigare händelser, erfarenheter och observationer. “Det behöver inte bli perfekt”, “Smak är subjektivt” och “Bara för att du inte värderar det du gjort, betyder det inte att ingen annan kan tycka om det”. Jag funderar på varför jag vill skriva och vad som gick fel. Fyller på med motivation och försöker skala bort mina förväntningar och krav.

Jag går in igen och sätter mig vid köksbordet, framför datorn och det vita pappret.

Jag har inte suttit här speciellt länge. Jag har ingen plan, ingen grandiose bild. Det jag säger behöver inte säga något speciellt. Jag går igenom vad som precis hänt och mina tankar tar sig via tangentbordet till det före detta helt vita pappret utan problem.
Det är inte lätt att brottas med sina tankar och känslor, det är lätt att försvinna i bruset. Ibland är allt som behövs att ta ett steg tillbaka, tänka om och försöka landa på jorden igen. Varför gör jag det här, för vem gör jag det och vad vill jag få ut av det?

Nu när jag sitter här, känner jag “det här blev inte som jag tänkte mig” men jag känner också “det här blev bra!”. Det känns som att jag lyckades fånga en liten del av vem jag är och hur det är att vara mig. Mina gamla planer ligger i ruiner, men det ska bli så roligt att fortsätta skriva ändå, vi hörs imorgon 🙂

Träffar: 230

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *