Min historia

Redan i liten ålder så började jag med ett betende som barn inte borde göra.

Jag t.ex. bet andra barn osv.

Det jag minns är att redan från ”nollan”/förskoleklass så flyttade vi från Malmö till Eslöv.

Jag kände mig direkt utanför och annorlunda. Det var här mitt helvete började.

Jag var 6 år av det jag minns som blev mitt helvete.

Jag flyttade från en stad till en annan, började ny skola.

Jag kände från första dagen att jag inte passade in. Jag kände mig utanför och framförallt så kände jag mig väldigt annorlunda.

Jag gick på samma skola från förskoleklass till 6:an.

Under dessa åren blev allt värre.

Det var bråk väldigt ofta och jag blev utfryst varje dag. Jag började må dåligt och ville inte gå till skolan.

Mamma & pappa tvingade mig till skolan fast jag verkligen inte ville. Jag mådde riktigt dåligt men mina föräldrar förstod inte det.

Jag började säga till mamma på morgonen att jag var sjuk för att få stanna hemma för att jag inte ville till skolan för jag inte trivdes.

Mamma var väldigt snäll ofta och sjukanmälde mig, men pappa såg igenom min lögn.

Det slutade tillslut med att jag inte fick stanna hemma om jag inte hade feber osv. Då gick jag men kom på att jag skulle testa att säga att jag hade spytt eller varit dålig i magen och till en början så funkade det. Men sen såg dem igenom detta också och skulle nu ha bevis på det.

Jag var alltid utanför och de andra ville inte vara med mig. Jag gjorde allt för att passa in men det blev väldigt fel.

En gång hade jag fått för mig att en i klass hade tagit en sak av mig så det slutade med att jag tog hennes frukt ur hennes väska.

Jag behövde muta de andra för att de skulle vilja vara med mig. Hur sjukt är inte detta? Jag minns även att jag en gång hade sagt att jag hade fått en kanin och då ville de helt plötsligt vara med mig. Dock endast för att se kanin och här började jag få panik för jag hade inte fått en kanin och vad skulle jag nu göra? Jag tog ett gosedjur och satte ett koppel på det och sa att det var en riktig kanin. Jag var den som de inte ville bjuda på sina kalas. Jag var den som kunde sitta ensam för att andra inte ville vara med mig.

Mamma var på skolan i flera år om att det var nåt som var fel men skolan tyckte bara jag var omogen för min ålder.

Jag fick utbrott där jag slog i saker, jag skrek. En gång blev jag så arg att jag var väldigt aggressiv emot mamma så pappa fick hålla fast mig.

En dag i vårterminen i 6:an så säger jag på en rast att jag ska ta mitt liv. Jag var så trött på allt. Nu var det en tjej som gick och sa det till min lärare. Min lärare ringde mamma och mamma ringde BUP. Då helt plötsligt kunde jag få hjälp. Jag blev sjukskriven resten av terminen i 6:an. Mamma var hemma med mig för jag ville verkligen inte leva mer. Det var nu jag fick min deprission men även min DAMP. För nu helt plötsligt såg man att det var nåt fel. Det var detta mamma hade kämpat med i flera år.

Nu fick jag änligen hjälp och kunde få rätt hjälp.

Jag började med medicner och fick helt plötsligt hjälp.

När jag började i 7:an så började jag i en mindre klass som var anpassad. Det var bra till en början. Jag gick till skolan mer. Men till slut började detta också att gå åt helvete. Jag hamnade i konflikt med någon kille i min klass och vi började bråka ordentligt. Det slutade med att han tog stryptag på mig. Jag började må dåligt igen. Var hemma mer och sket i skolan. Jag träffade även en kille här som jag trodde skulle vara skit bra men det visade bli ett helvete. Som såna här förhållande börjar så var det bra, men det slutade med att jag blev våldtagen och misshandlad. Sa jag nej så blev jag slagen.

När jag väl kom ur detta så träffade jag en annan som även visade sig bra i början men slutade åt helvete. Jag visste inte att detta skulle bli dem 5 värsta åren i mitt liv. Mina föräldrar var väldigt emot att jag träffade denna killen så jag valde att träffa honom i smygg. Jag gick in i ett förhållande med hnom. Det var även här bra till en början men sen vände allt. Då menar jag verkligen allt.

Efter ett tag började svartsjukan komma och betende som var väldigt skumt komma fram. Killen höll på med skit. Det var droger och skit. Jag gav det ändå ett försökt eftersom att jag kände något för killen. Det blev bara värre och värre. Jag kände mig instängd. Kände mig tvingad till vissa saker. Sa jag nej blev killen sur och gjorde så jag fick skuldkänslor och då ändrade mig. Efter ett tag ville jag avsluta det med visste verkligen inte hur jag skulle avsluta det för jag kände mig fast. Hur jag än försökte ta mig ur det så lyckades jag inte. Ungefär efter ett år hade jag inga känslor kvar alls. Det var även här jag började inse att min läggning inte var hetrosexuell. Men jag vågade inte gå ut med det. Detta var under perioden på gymnasiet. Varje helg var jag tvungen att vara med killen annars blev han sur. Han började röra sig mer i kriminella umgången. Här började det dra in mig. Jag fick hot om att jag skulle bli våldtagen och dödad. Jag såg att han inte ens kunde vara trygg där han bodde och dit tog han med mig. Han bodde på behandlingshem i perioder men stack där ifrån. Han kunde lämna mig mitt i natten för att gå ut och hålla på med droger. Jag fick inte ha några vänner, han gjorde så jag inte hade kontakt med någon. Varje ledig dag var jag tvungen att tillbringa med honom. När jag försökte lämna honom hotade han med att ta sitt liv, att gå tillbaka till droger, att låsa in mig i källaren. Han tryckte ner mig och fick mig att känna mig värdelös och att jag inte var värd något. Han gjorde mig väldigt rädd och har fått tramutiska minne. Har mått dåligt och velat dö pågrund av detta. Jag får panikångest när folk rör mig. Jag klarar inte alltid av närhet. Främande män skrämmer mig för jag får upp flashbacks. Jag har haft mardrömmar och inte kunnat sova ordentligt.

Under min tid på gymnasiet så gick jag in i vägen och blev sjukskriven. Här fick jag en väldigt annrolunda fobi. Bakterier var det värsta jag visste. Jag kunde inte gå på offentliga toalettar. Jag kunde inte röra handtag osv. Jag kunde inte hålla i kundvagn eller något. När jag var hemma när jag bodde hos mina föräldrar kunde jag sitta på mitt rum och gå och sprita mina händer var 5:e minut. Jag kunde inte ens röra i handtag i vårat hus.

Det blev så stort att jag inte kunde leva.

Jag började sedan på furuboda folkhögskola en It-kurs med inriktning foto. Första året bodde jag på internatet på skolan vilket var en bra mellan laddning. Men det var även här jag faktiskt tog mig ur det destruktiva förhållandet.  Jag har panik för sjukhus /psykiatrin men jag valde att lägga in mig men dem ville inte riktigt det först. Utan jag satt för första gången och berättade om allt jag gått igenom. Det värsta av allt var att det var första gången mamma fick reda på det, jag sa till läkaren att om jag inte blir inlagd tar jag mitt liv när jag går där ifrån. Jag ser tårarna på mammas kind och jag gick i tusen bitar. Men jag behövde hjälp och helt ärligt jag tror inte jag hade vågat berätta för mamma på något annat sätt för jag ville inte förstöra henne. Jag blev inlagd i ca 14 dagar. Det var så hemskt för jag mådde så dåligt..