Berättelser

“Bulimin var som en drog som jag varken ville eller kunde släppa taget om”

Sara har diagnosticerats med bulimi och depression

Ville bli smal och lycklig
Min psykiska ohälsa började när jag var 15 år. Jag började tänka att bara jag blev smalare så skulle jag bli lyckligare. Jag satte upp någon slags fantasi och målbild att om jag bara gick ned si och så mycket i vikt eller såg ut på ett annat sätt så skulle allt bli bra. När ätstörningen blev värre och värre ökade min ångest.

Började höra röster
Då började jag också höra röster och andra ljud som inte var verkliga. Det blev värst när jag var ensam och särskilt när jag skulle sova. Då hörde jag andetag vilket var väldigt skrämmande. Jag ville alltid sova med min pojkvän eller mamma. De här rösterna uppmanade mig också att skada mig själv. Jag agerade på det mycket för att få tyst på rösterna och för att dämpa min ångest.

Skadade mig själv
En gång gick det så illa att jag var tvungen att åka till akuten. Det förstörde min mamma helt och efter det skadade jag inte mig själv mer. Under sista terminen i nian efter att jag slutat skada mig själv blev det lite bättre. Jag mådde fortfarande riktigt dåligt men lurade samtidigt mig själv att det var bättre än det var. Vid det här laget hade jag blivit väldigt mycket smalare och det blev en falsk lycka för mig. Jag hade trillat djupt ner i bulimi och detta var vid det här laget det enda viktiga för mig.

Jag kunde aldrig njuta av att umgås med honom eller någon annan för det enda jag tänkte på var att jag ville låsa in mig hemma och hetsäta för att sedan spy upp det.

Ville bara låsa in mig och hetsäta
Jag minns så tydligt en sommar, när jag fortfarande var tillsammans med min dåvarande pojkvän. Jag kunde aldrig njuta av att umgås med honom eller någon annan för det enda jag tänkte på var att jag ville låsa in mig hemma och hetsäta för att sedan spy upp det. Det var som en drog som jag varken ville eller kunde (vid den tiden) släppa taget om.

Gled ifrån mina vänner
Efter högstadiet flyttade jag till Uppsala för att gå gymnasiet där. Mina föräldrar bodde kvar där jag var uppväxt. Till en början gick det bra, då jag hade en tanke om att jag skulle ”börja om” nu när jag var på en ny plats och inte kände någon. Jag hade glidit ifrån många av mina tidigare vänner i och med min ätstörning, eftersom jag drog mig bort från dem. Man kan säga att jag var i ett förhållande med min sjukdom och den var viktigast av allt.

Man kan säga att jag var i ett förhållande med min sjukdom och den var viktigast av allt.

Sökte tröst i ätstörningen
Grejen var dock, att jag inte hade bearbetat något ännu – inte sökt hjälp eller faktiskt byggt upp mig själv ordentligt för att kunna gå vidare ännu, vilket resulterade i att minsta nederlag orsakade återfall för mig. Nederlaget i detta fall var att jag inte riktigt trivdes med den utbildning jag valt, och det dröjde inte länge förrän jag kände mig förvirrad och ledsen för att jag valt ”fel”, vilket då som sagt fick mig att söka tröst i min ätstörning igen. Jag åt i princip ingenting och började träna frenetiskt, vilket mina nyfunna vänner märkte och åter igen tappade jag kontakten med folk för att jag drog mig undan.

Min trygga zon var att vara smal
Detta fortsatte hela första terminen och sen efter jul var min ångest över att åka tillbaka så stor att jag vägrade, varpå jag flyttade hem till mina föräldrar igen. Det kändes som ett misslyckande och en glädje på samma gång, då jag var i min ”trygga” zon och jag åter igen var väldigt smal. Ätstörningen var liksom allt jag trodde att lycka var.

Istället för att försöka trycka bort det destruktiva i mitt liv, skulle jag försöka trycka in annat.

Den riktiga vändpunkten kom dock ganska kort inpå efter att jag hade flyttat hem igen, då jag till slut bestämde mig för att söka hjälp. Att då faktiskt få svart på vitt att jag hade diagnosen Bulimi var viktigt för mig att höra tror jag, eftersom det är ganska vanligt att nedvärdera sig själv och sina problem.

Få in bra saker i livet
Jag minns att min läkare ritade upp en stor cirkel på en tavla, som han sedan delade upp i olika delar. Dessa delar skulle representera mina olika intressen i livet, men grejen var att just nu så bestod alla delarna, som borde vara kompisar, skola, familj osv, bara av ätstörningen. Han sa att istället för att försöka trycka bort det destruktiva i mitt liv, skulle jag försöka trycka in annat. Helt enkelt fylla upp all plats så att ätstörningen inte längre kunde ta någon, vilket var något som hjälpte mig mycket och det är en strategi som jag än idag använder mig av – fylla ut med annat så att inte det destruktiva får plats.

Just nu så bestod alla delarna, som borde vara kompisar, skola, familj osv, bara av ätstörningen.

Svårt att vara elak mot mitt inre barn
En annan strategi som har hjälpt mig mycket, för att inse mitt egenvärde, är att tänka mig själv som två personer – den vuxna versionen av mig själv och barn-versionen av mig själv. Det var en psykolog som sa detta till mig en gång, att jag ska skapa en bild i mitt huvud hur den vuxna personen håller det lilla barnet i handen.

Det blev helt plötsligt väldigt svårt att kasta så elaka saker mot mig själv då, eftersom jag såg den där lilla barn-versionen av mig själv. Istället fylldes ett begär av att vilja ta hand om barnet och jag insåg att precis så behöver jag alltid känna om mig själv – att min relation till mig själv är något som måste vårdas och innehålla omtanke och kärlek.

Bara för att negativa känslor kommer vet jag idag att det inte betyder att de är sanna och jag har blivit bättre på att agera positivt efter dem.

Jag är tillräcklig som jag är
Tack vare detta har jag blivit otroligt mycket bättre på att ta mig själv på allvar och insett att det finns så otroligt mycket mer i livet än självskadebeteenden och att alltid pressa sig själv till bristningsgränsen. Jag VAR och ÄR tillräcklig, precis som jag är, även om detta är något jag ibland måste påminna mig själv om i sköra situationer än idag. Till skillnad från då har jag dock lyckats bygga upp en grund-styrka i mig själv, så oavsett dåliga dagar när självkänslan är låg så VET jag ändå mitt eget värde.

Negativa känslor behöver inte vara sanna
Bara för att negativa känslor kommer vet jag idag att det inte betyder att de är sanna och jag har blivit bättre på att agera positivt efter dem. Dels genom att försöka avleda dem med annat enligt strategin jag nämnde ovan, dels genom att ibland bara acceptera att de ÄR där och det är okej. Jag tror någonstans att alla känslor är menade att försöka bli vän med, och hur du bemöter dem kommer de även bemöta dig.

Träffar: 391

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *