Antons blogg,  Bloggen

Förnöjsamhet

Jag har i många år grubblat över meningen med livet.

Jag tror det är omöjligt att hitta ett definitivt svar på en sådan diffus fråga, framförallt när de rör subjektiva saker.

Mycket av det som formar vår uppfattning av mening bygger på personliga upplevelser och värderingar.

Två människors uppfattning av vad som är och hur det är kan vara lika olika som deras irisar.

Ibland så föreställer jag mig livet som ett fotografi. Varje upplevelse, minnesvärd eller inte, är en exponering. Varje upplevelse, varje exponering, läggs ovanpå den förra, och så fortsätter det. I och med att livet tuffar på så blir fotot mer och mer komplex. Det inte så lång tid innan den första exponeringen inte går att se längre, snart är de första hundra upplevelserna inte mycket mer än bakgrundsbrus. Innan du vet ordet av så är det fler exponeringar än stjärnor på natthimlen.

Former blir diffusa och färger smälter samman, för- och bakgrund blir ett. Ett porträtt av den här kladdiga smeten vi kallar “livet” börjar ta form.

Oberoende av hur många exponeringar vi gör så kommer den där första exponeringen finnas där. Även om de individuella beståndsdelarna inte längre går att urskilja, så finns det med. Alla upplevelser formas av tidigare upplevelser.

Med livets subjektivitet i åtanke så känner jag att det är ganska meningslöst att leta efter ett omfattande precist svar på meningen med livet. Det vill inte säga att jag tror att livet är meningslöst.

Meningen med livet kan mycket väl vara att skapa sin egna mening i sitt egna liv. Det känns rätt nära rätt, iallafall för mig, iallafall just nu i mitt liv. Trots att jag tycker att det är ett rätt töntigt svar.

Jag känner som mest mening när jag kan skapa, när jag kan hjälpa andra, när jag kan vara kreativ, när jag kan göra saker som jag upplever som viktiga, när jag verkligen kan uppleva världen runt om mig, när jag kan ge andra något som de tycker om och när jag kan umgås med människor som gör mig lycklig. Dessa aktiviteter bidrar till, men bygger också på, mitt välmående.

För mig som, under stora delar av mitt liv, har mått skit så har frågan “hur mår man bra egentligen” varit rätt återkommande. Jag har testat en hel del, och funderat på ännu mer, alltefter att åren gick och lycka och glädje förblev retsamt gäckande.

Det kanske är andras åsikt om mig som ger glädje? Det kanske är kopplat till hur bra jag gör ifrån mig? Det kanske kommer om jag försöker vara mig själv, eller någon annan? Jag kanske blir glad om jag har mycket pengar?

Inget av det gjorde mig glad. Det är i sig saker som på ett eller annat sätt bidrar till välmående. Att ha pengar, att veta att jag klarar mig, är en viktig del i att må bra men det gör inte i sig att jag mår bra. Samma sak med att jag känner att jag kan vara mig själv och att känna att jag gör bra ifrån mig. Välmående behöver ha en utgångspunkt, utan den så spelar det inte så mycket roll hur många bidragande faktorer man samlar på sig.

Förnöjsamhet. Det är för mig den bästa utgångspunkt jag hittat. Att försöka vara glad för det som är. Inte genom att hela tiden försöka se till det som är bra som en undanflykt från det som är dåligt, utan att försöka vara glad åt det som är, det som är kanon och fet som är katastrof. Jag är väldigt glad att jag får leva, att jag får uppleva. Jag försöker så ofta som möjligt möta livet som det är, utan något förfinade. Jag är, i grunden, genuint lycklig över det jag har och jag är så tacksam över att jag får leva. Trots att delar av livet i sig är avskyvärda, så är helheten vacker. Det finns inte plåster för alla sår, men det är okej.

Jag behövde acceptera att inget kan göra allt bra innan jag kunde börja må bra.

Träffar: 149

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *