Annas blogg,  Bloggen

Frid inom mina murar

Varifrån kommer du och vart är du på väg och vill du dit?

Vägen har varit långt ifrån spikrak. Alla har vi varit på fel plats vid fel tidpunkt. Människan gör det mest begripliga i varje situation. Att vara som alla andra var inte jag så bra på. Jag skapade nämligen mitt eget sätt att vara på. Det spelade ingen som helst roll hur mycket jag ansträngde mig för att passa in. När man inte skulle vara sig sig själv, var jag mig själv och när jag skulle vara mig själv, kunde jag inte vara mig själv. När man skulle vara tyst, så pratade jag och när man inte skulle vara tyst, så pratade jag inte. Om sanningen ska fram så blir det aldrig bättre än så här.

Jag har ställt samma fråga till mig själv, men på olika sätt: “Varför just jag? Ska inte jag få lyckas? När ska jag få hitta min plats i världen?” Hoppet är det sista som överger en, och ett hopp som man ser är uppfyllt är inte ett hopp. Det finns en tid för allt, en tid för att förlora, en tid för att vinna, en tid för att gråta, en tid för att skratta, en tid för att avsluta, en tid för att börja. Ingen vandrar genom livet utan att gå fel några gånger… Det gör ont när hjärtat brister och går sönder och vägen till att bli hel igen kan göra ont. 

Jag älskade skolan och ville alltid gå dit. Skolan har lärt mig om demokrati och värdegrund men också format mig. Nu var det slut på allt elände, jag var inte inlåst, jag var fri. Jag ville gå ut på upptäcktsfärd. När jag hade min chans, tog jag den och kunde dyka upp lite varsomhelst och närsomhelst… Varför skulle vi förskolebarn bara vara inne hos oss? Tänkte jag. Jag ville vara med de äldre barnen. Så jag tog en tur ner till lågstadiet och högstadiet och var med på deras lektion. Mina fröknar brukade hitta mig sittandes vid den gamla, mörka skolbänken i klassrummet. Och ibland fick jag sitta med en liten stund. Jag började i en väldigt tidig ålder att misslyckas. När mina jämnåriga klasskamrater skulle sluta på förskolan och börja i förskoleklass beslutade man att jag skulle gå kvar i förskolan i ytterligare ett år, behövde mer tid.

Min avdelning hette grodorna. Jag minns att man fick ett mjukisdjur som var en groda när man skulle lämna förskolan och börja i förskoleklass. Vi alla samlades i ytterhallen, dagisfröknarna delade ut mjukisdjur grodorna, en efter en gav ifrån sig ett sken, tog sin groda i sin hand och gick ut genom dörren. Jag stod ensam kvar. Nu har jag förstått att det där och då såddes ett frö i mitt hjärta. Men det jag inte förstår är hur ett litet frö kan orsaka så mycket sorg, lidande, och smärta? Jag menar, för att ett frö ska kunna gro och växa behöver det näring. Kanske vattnades mitt frö med tidigt utanförskap, misslyckanden, orättvisa etc? För att göra en lång historia kort, så fick jag min efterlängtade groda året därpå. Jag hade språksvårigheter på grund av att jag inte hade något språk när jag kom till Sverige, försenad språkutveckling och fick hjälp av logoped. Vi började göra undersökningar och utredningar för att förstå varför jag gjorde som jag gjorde och var som jag var.

IF är en förkortning av intellektuell funktionsnedsättning. Jag har en lindrig IF. Man ser inte på mig att jag har IF och alla som har IF är olika. Jag hade svårt att lära mig räkna, skriva och läsa samt svårare att förstå olika saker och att minnas. Det här är första gången i mitt liv som jag skriver ut offentligt att jag har en lindrig IF. Vet ni varför jag vågar prata? Jag låter inte min IF diagnos definiera mig. Jag som inte hade något språk – kommer ibland på mig själv med att prata för mycket. Jag som hade svårt att läsa och skriva – läser och skriver texter om ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Jag som hade svårt att minnas – har lärt mig manus utantill, minns hur det kändes när jag inte kom in på gymnasiet, och sett på nära håll vad en möjlighet är och låtit den passera.  

Träffar: 237

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *