Det lönar sig att vara en optimist!

Det lönar sig att vara en optimist!

Äntligen.

Äntligen börjar allt positivt tänkande få resultat.

Äntligen behöver jag inte kisa för att se ljuset i slutet av tunneln.

Äntligen fick jag besked i försäkringsärendet jag har kämpat med sen i maj; maj förra året, alltså. Det tog seriöst så lång tid att få tag i alla mina gamla läkarjournaler. Anledningen är att jag bodde i Göteborg när jag började söka hjälp för min psykiska hälsa. Det hjälpte inte heller att vårdcentralen jag gick till där nere har blivit nedlagd sen jag flyttade därifrån, så jag fick hålla på och ringa runt till vad som kändes som halva Västergötland innan jag hade alla papper mitt försäkringsbolag behövde.

Men jag är så glad att fortsatte kämpa genom allt strul, alla blanketter, alla mail om nya ställen jag var tvungen att kontakta, och alla månadslånga väntetider. Jag kunde inte ge upp på ljuset där någonstans i den helvetiskt långa tunneln, även när det kändes som att jag bara inbillade mig att det fanns.

För idag ringde min mamma. Jag hade fått brev från försäkringsbolaget. Hon frågade om hon skulle öppna och läsa det åt mig. Jag sa ja, och att det förmodligen bara var ännu en onödig påminnelse om nästa räkning att betala, som ändå dras automatiskt från mitt konto.

Fatta om jag blev förvånad när hon högläste brevet i sin lugna barnskötarröst, som förmodligen får alla barnen på hennes förskola att känna sig lika trygga som jag. Och den här sagostunden hade det lyckligaste slutet jag har hört sen senaste gången Sverige vann Eurovision.

Mitt försäkringsärende blev godkänt. Inga fler blanketter, telefonsamtal, eller väntetider. Jag får ersättningen jag sökte för, och redan imorgon.

Jag kommer knappt ens ihåg vad som hände resten av dagen, för det var som att en av alla satans tunga stenar på mina axlar nästan försvann, helt plötsligt. Även om jag fortsätter tyngas ned av min boendesituation, min överväldigande trötthet, min ångest över framtiden, och minst femtio saker till, så går det inte att beskriva hur skönt det är att slippa släpa runt på konstant ångest över min ekonomi.

Visst, det här löste inte mina pengaproblem i det långa loppet, men fatta hur det känns att inte behöva oroa sig för hur jag ska ha råd att fortsätta betala hyra till morsan.

Ärligt. Den som sa att pengar inte kan köpa lycka hade uppenbarligen aldrig varit riktigt jävla utfattig. Jag är definitivt lyckligare nu när jag kan köpa ett par hela byxor som faktiskt passar.