Samma sak – annan dag

Just nu känns min vardag lite som en film där någon fastnat i en tidsloop. Det händer i princip samma sak varenda dag. Vaknar dödstrött, slökollar något lättsmält på Youtube, öppnar jobbdatorn, ber en bön för lite energi, klappar illrarna, hänger med kompisarna framför tvn, somnar dödstrött, repetera igen imorgon. Det känns lite som att det här är straffet jag får för att jag alltid påpekar hur mycket jag älskar rutiner.

Många av oss med autism älskar rutiner, och jag är definitivt en av dem. Det känns liksom tryggare om jag vet ungefär vad som kommer att hända varje dag. Jag vaknar gärna på en bestämd tid. Jag föredrar att äta samma sak varje dag. Jag kollar till och med hellre på samma tv-serier, om och om och om igen, än att leta efter något nytt.

Skillnaden är att jag är van vid att ha fler valmöjligheter än vad jag har haft de senaste månaderna. När jag har tid över så vill jag oftast vara ensam, men jag har samtidigt kunnat åka till kompisar när jag haft lust. Men med pandemin har sånt inte varit möjligt alls förrän nu. När jag satt mer eller mindre helt isolerad i sovrummet från mars till augusti (tack till coronaviruset, från någon med en lungtransplanterad storasyster), så hade jag inte så många andra val än att antingen jobba, kolla på något på datorn, eller lägga pussel. Jag älskar som sagt repetition, men jag föredrar samtidigt möjligheten att kunna göra andra saker, även om jag oftast vill fortsätta leva som att jag har hack i skivan.

Jag hade i alla fall valmöjligheten jag behövde idag, när jag fick lust att snällstäda lite i kompisarnas badrum. Älskar personer som inte tar det som någon slags pik när man vill göra rent deras kakel. Det är bara så skönt ibland att gnida bort fläckar. Det känns liksom som att man har åstadkommit något med sin dag, även om det var att putsa en badrumsspegel när man egentligen kanske borde ha jobbat lite till.

Så det var ungefär så min dag såg ut. Kolla bloggen igen imorgon och få reda på om jag lyckas ta mig ur min tidsloop!