Den där jävla tvångstanken

God morgon!

Jag vaknade på bra humör idag, inte så mycket ångest. Men min OCD har blivit… dålig. Eller snarare mina tvångstankar, EN tvångstanke som etsats sig fast i hjärnan. ”Ska jag hoppa från balkongen?”, det är så frustrerande för jag har aldrig varit med om liknande. Jag vill absolut inte dö och en stor del av min GAD grundar sig i min rädsla för döden.

Jag skäms över den här tanken, för den är så skrämmande men samtidigt är jag trygg i att veta att jag vill leva, mer än något annat. Jag ska få hjälp med dessa tankar på min KBT.

När ångesten kryper sig på har jag lärt mig att försöka finna mig i den, acceptera den, hälsa den välkommen men inte låta den ta över mig. ”Så du är här igen? Okej, jag ser dig men jag kommer inte ge dig uppmärksamhet”, så har jag försökt att hantera det. Ibland går det, ibland inte, då får man fokusera på annat. En långpromenad, lyssna på en ljudbok eller kanske rita.

Idag ska jag träffa min psykolog för att skriva en vårdplan och jag är faktiskt taggad på det. Jag är så himla glad att jag vågade söka hjälp, det känns bra. I mars när jag mådde som sämst på grund av min GAD och OCD kom den rådande pandemin som en käftsmäll och jag har varit som förlamad.

Jag fick hjälp med medicinering som i början gav en rad jobbiga biverkningar men idag vet jag inte hur jag skulle klara mig utan medicinen. Jag vet att medicinering är en debatt i sig och många anser det vara dåligt. För mig vet jag inte om jag hade tagit mig ur sängen utan den. Jag har alltid varit rädd för att ta medicin, tänkt ”vad är det egentligen jag stoppar i mig? Hjälper det verkligen? Många verkar ju må dåligt av medicin så funkar det verkligen?”. Så har tankarna gått. Det funkar såklart olika för olika personer men för mig har medicinering ihop med KBT redan fått mig på bättringsvägen.

Efter att ha skrivit texten ovan känner jag mig lite lugnare i min ångest, det är skönt att få dela med sig av vad som pågår i huvudet med er. Det är alltid skönt att ha någon som förstår hur det är, som man kan prata med. En grej jag tycker är väldigt jobbig med min ångest är att jag känner mig jobbig. Jag känner mig som en börda för min familj, mina vänner, min partner, de förstår mig inte.

Ofta om jag pratar med någon i familjen säger de alltid ”men tänk inte på det bara”, vore det så lätt hade nog ingen haft ångest. Jag är alltid rädd för att min partner ska tröttna på mig och min ångest och tillslut lämna mig, det är tyvärr en skräck som kommer med ångest, och orsakar ännu mer ångest. Jag hoppas verkligen att även den oron kan blir bra med hjälp av KBT.