Agnes blogg,  Bloggen

Beautiful fucked up

Så snart jag kommit in i perioder av att skriva i livet har det alltid handlat om det som känts mörkt och svårt. Det är som att jag från första stund när jag insåg att jag inte mådde bra förstod att vi behöver dela med oss av allt det vi tycker är fult och fyllt med skam. Ofta har jag haft och har svårt att kommunicera det innersta genom att prata, så jag började skriva istället.

Eftersom jag ofta har känt mig och känner fortfarande mig ibland förvirrad och ensam måste det finnas fler som känner likadant. Något i mig känner det som en plikt, eller skyldighet att våga lyfta upp det som är smärtsamt att prata om.

Redan för elva år sen kände jag att jag skulle vara en del av att visa vägen. Jag vill spräcka hål på och riva isär allt det som ansågs vara tabu, fel att prata om och dela. Det är som att känslan i mig är att jag vill blotta allt det innersta, för att höja taket på allt det som anses acceptabelt. Men jag märker att när det väl kommer till att hitta ord och komma med exempel på det som känns svartlistat så tar orden slut. Jag blir lämnad kvar med intentionen. Förmodligen är det något som måste komma i stunden då det verkligen är levande och på riktigt.

Kanske är det den lilla revolterande tonårstjejen i mig som vill använda alla fula ord och skrika ut till hela världen att livet kan göra ont, så in i helvete. Isåfall vill jag ge den tillåtelsen till henne. Hon ska få skrika ut allt som hon vill och behöver. Alla fula ord, all panik och allt det som inte fått tillåtelse tidigare. Det är bara alla tankar och rädslorna för vad omgivningen ska tycka och om dem kommer stå kvar som kan lägga krokben. När all förtvivlan och alla fula ord kommer ut lämnas ett spår av självhat kvar på insidan. Så där får man ju egentligen inte göra?

Även om det var över elva år sen jag kom i kontakt med mitt inre mörker för första gången så kan jag fortfarande känna mig otroligt ensam på andra sidan. Är det bara jag som är så förvirrad, ensam och fucked up?

Nästan allt jag hör och läser upplever jag komma från färdiga koncept där allt redan är fint paketerat. Livet är utlistat och gåtan löst. Jag undrar fortfarande om det bara är jag som tycker det är svårt att göra kloka val när vreden kommer, skriker när jag vet att jag inte behöver eller stöter bort dom som möter mig med allra mest hjärta. Är det bara jag som vecka ut och vecka in lägger mig senare än vad min förnuftiga sida vet att jag mår bra av eller scrollar tills skärmen skriker åt mig.

Är det bara jag som har det så j*vla svårt med att välja de kloka valen fast tröttheten och ångesten  som kommer visar vad jag skulle mått bäst av i längden.

Jag fortsätter att jämföra mig med andra, bråkar fast det inte leder något vart, äter mat som jag vet att jag inte mår bra av, straffar ut min partner och missar tider för att jag försvinner in i datorns värld. Jag kan ha beslutsångest över vilka trosor jag ska ha på mig, småäter när jag känner mig  ensam och blir arg och bitsk när jag är stressad.

Allt är egentligen små, obetydliga saker som jag tror att de flesta gör men ensamheten och skammen kring det väcker mer obehag än den verkliga handlingen. Rädslan för att bli dömd och utanför kan kännas så enorm. Det som jag och säkert många med mig tyst undrar är; Är jag ensam om att känna att allt är så svårt och rörigt hela tiden? Är det bara jag som är så fucked up?

Ensamheten i det som vi tycker är skambelagt med oss själva blir så brutalt hård och tung att bära på. När vi inte delar det svåra går vi alla runt och tror att vi är ensamma små ufon. Komiskt och tragiskt på samma gång på något vis.

Jag kan verkligen önska mig själv och alla som finns med mig på den här planeten att få vara mer autentiska, öppna och ärliga. Låta det få vara högt i tak med plats för allt som anses, rått, fult, skakigt, brutalt, hårt, ömt, skört och vackert. Högt och lågt i en enda stor, magisk acceptans.

Vi skjuter verkligen oss själva i foten genom att vara så perfekta. Ensamheten i det som faller bortom fasaden blir rivande brutal att ta hand om på egenhand.

We are all beautiful fuck ups.

LOVE

/Agnes

Träffar: 190

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *