Jag.

Mitt namn är Rebecca. Jag är 21 år, snart 22, och mitt liv hittills har till största del handlat om att lära mig att navigera världen med de förutsättningar och egenskaper jag fötts med.

När jag var 19 blev jag diagnostiserad med ADD och Autism. Det var en stor lättnad, som att det var första gången jag faktiskt blev tagen seriöst. Enda sen jag var liten har det känts som att jag har skrikit efter hjälp utan att någon hört mig. Varje dag var en kamp och jag kände mig totalt missförstådd av alla.

Jag började identifiera mig med de ord jag konstant fick höra av lärare, läkare, och andra i min omgivning. Ord som omotiverad, lat, överkänslig, trotsig. Jag vet nu att det inte är sant och tycker ord som beskriver mig mycket bättre är kreativ, energisk, känslofull, smart.

Mina diagnoser definierar inte mig och jag är mycket mer än så men livet är lite lättare nu när jag vet mer konkret vad för stöd det är jag behöver av min omgivning och vad jag själv kan göra för att må så bra som möjligt.

Mitt största hinder är nog mitt självförtroende som har varit väldigt lågt hela mitt liv. Det har varit svårt att bygga upp men jag har lärt mig att jag klarar mer än jag tror. Jag ska snart börja mitt första jobb och för bara ett par år sedan kändes det helt omöjligt. Jag har fortfarande många jobbiga dagar men jag vill kämpa för att göra dem färre och färre.