Berättelser

“Även om allt känns nattsvart så blir det bättre”

Efter flera psykoser fick Louise diagnosen bipolär typ 1

Satte mig på tåget till Jönköping under min psykos
Allt började när jag var 20-21 år. Jag var i en blandepisod, alltså att jag blev uppvarvad och var deprimerad på en och samma gång, men har senare också haft djupa depressioner, en hypomani, en mani och en psykos.
Jag kraschade efter min blandepisod, hamnade i en depression och fick antidepressiva mediciner som tog upp mig, men som gjorde mig hypoman, vilket utvecklades till en manisk psykos.

Jag minns att jag skulle till Jönköping för att träffa en vän, då psykosen hade satt igång. Förvirrad och utan biljett satte jag mig på tåget till Jönköping. Konduktören frågade mig flera gånger om biljett och till slut blev jag så stressad att jag hoppade av i Linköping.
När jag väl klivit av tåget, tyckte jag att alla var klädda likadant och jag såg det som ett tecken. Jag trodde att något stort skulle hända, som att jag var med i en flashmob och att jag var utsedd att spela huvudrollen i världen.
På något sätt skulle jag visa för världen att jag kunde sätta gränser, så jag började skrika åt folk på vägen och försökte stoppa bilar. En dam som gick förbi med sin hund såg att jag inte mådde bra och ringde polisen, som sedan kom och tvångsomhändertog mig.

”Jag trodde att någon hade raderat mitt minne med elchocker och att jag hade opererats från en 41-åring till en 21-årings kropp”

Lades in på psykosavdelningen
Efter händelsen lades jag in på psykosavdelningen i Uppsala och fick LPT-vård, alltså psykiatrisk tvångsvård. Jag mådde väldigt dåligt under tiden jag var inlagd och kunde få episoder där jag trodde jag var någon annan eller fick för mig andra saker, som till exempel att någon hade raderat mitt minne med elchocker och att jag hade opererats från en 41-åring till en 21-årings kropp.
Jag sökte efter min identitet på grund av att jag trodde jag hade fått minnet raderat av elchocker, och trodde att jag var Åsa Waldau som hade varit med i Knutbymordet. Anledningen till att jag trodde att jag var hon då, var för att vi var ganska lika, och förmodligen för att jag hade sett det här på nyheterna dagen innan.
Fler gånger försökte jag intala personalen detta, men de sa bara att det inte var sant. Det enda som hjälpte mig, och som kunde ge mig någon slags verklighetsuppfattning av situationen, var mina föräldrar som kom på besök och sa ”I din värld är det så, men inte min”. Det fick mig på något sätt att komma tillbaka till verkligheten en stund.

Blev tvångsinjicerad och bältad
Värst var när jag var på psykosavdelningen och blev bältad och tvångsinjicerad. Jag var panikslagen, livrädd och trodde att personalen skulle döda mig. Det som hände var att jag fick en ”flipp” och trodde att jag var med i ett TV-spel. Då trodde jag att om jag var ensam så skulle jag dö i spelet.
Jag sprang in i patienters och skötares rum. De fick till slut nog och bar upp mig och tryckte ner mig i sängen, med händerna på halsen. De kom med bälte och bältade mig för att ge injektioner som var ångestdämpande, antipsykotiska och lugnande. Jag trodde att de skulle döda mig eftersom de injicerade mig.
Sedan släppte de mig och lät mig vara inlåst i ett avskiljningsrum i ca 5 timmar. Jag blev väldigt törstig av biverkningarna från injektionerna och ville dricka, men fick inte det, vilket ledde till att jag fick panik.
Jag trodde att om jag skulle göra olika saker, som att göra kullerbyttor och sjunga olika Melodifestivallåtar för att bevisa personalen vad jag kunde göra, så skulle jag få komma ut och dricka vatten.

För mig är det svårt att se hur det skulle kunna göras på ett annat sätt. Jag förstår ju att personalen och vården behöver sätta gränser, men jag tänker även att det finns andra sätt att göra det på. Metoderna de använde på mig är ganska ifrågasatta.
Just att bältas kändes väldigt hemskt, men jag förstår hur de tänkte. Allt blev ju traumatiskt för mig eftersom det blev så jobbigt, vilket ledde till att jag fick lite som PTSD en period på grund av händelsen. (PTSD står för Posttraumatisk stress, som kan uppstå efter traumatiska händelser).

Gick ner i en depression
Efter min period med mani och psykos gick jag ner i en depression. När jag var deprimerad kände jag att livet inte hade någon mening. Jag var nära att avsluta livet och tänkte: ”varför ska jag leva när allt ändå tar slut”. Jag var rädd att någon i min närhet skulle dö fast det var jag själv som ville dö. Det var som att jag inte kunde prata och jag hade så många mörka tankar som blockerade vad jag egentligen ville prata om, och jag kunde inte samtala normalt.
Jag hamnade på en psykiatrisk avdelning igen, och det var skönt, för då fick jag som en paus från verkligheten. Jag fick diagnosen bipolär typ 1 och blev inskriven på affektiva mottagningen. Med tiden blev jag bättre, eftersom jag fick rätt medicin och det var otroligt skönt att vara tillbaka. Min omgivning såg mig på ett annat sätt och tog mig på allvar.

Idag stänger jag inte in mig med känslorna, jag pratar om det. Jag sträcker ut en hand och ber om hjälp

Pratar om mina känslor
Jag har haft en terapeut sedan min första depression som har varit jättebra. Hon har verkligen varit, och är, en klippa för mig. Jag fick även rätt medicin som hjälpte mig.
Nära och kära hjälpte mig också och jag har haft familj och vänner som stöttat mig bra.

Idag stänger jag inte in mig med känslorna utan jag pratar om hur det känns. Jag sträcker ut en hand och ber om hjälp. Det har jag blivit bättre på. Jag vänder mig då till närstående eller till min terapeut. När jag mår riktigt, riktigt dåligt försöker jag skriva mycket, och ibland skriver jag musik som jag gärna vill spela in någon dag.
Jag är ständigt vaksam på mina tidiga tecken som till exempel att jag får mycket tankar och känner mig speedad. Jag tänker även mycket på hur jag sover och äter, och att ha en bra livsstil.

Idag pluggar jag till specialistundersköterska och jag har alltid vetat att jag vill jobba inom vården.
Jag jobbar även som verksamhetsansvarig på ett företag inom social omsorg och som undersköterska på ett rehabcenter. Just nu är det lite väl mycket eftersom jag har praktik, men jag känner av mina tecken när jag är sjuk och är öppen med min sjukdom, så det känns tryggt.

Till andra unga där ute med psykisk ohälsa:
Det viktigaste jag vill förmedla är att det blir bättre. Det finns alltid hopp, även om allt känns nattsvart så blir det bättre.
Man kan också göra mycket själv som att se till att äta ordentligt, sova, minska på stressen och göra det man tycker om. Jag ser till exempel till att använda min kalender med olika påminnelser, sköter medicinen, ser till att sova ordentligt och röra på mig regelbundet.
Det är också bra att hitta någon som är i samma sits som en själv. Våga ta hjälp och att känn att du inte är ensam. Prata med någon, det behöver inte vara någon du känner.


Dela detta:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *