“Jag tänkte att eftersom jag haft en så bra uppväxt och alltid haft bra förutsättningar var det oförskämt att må dåligt.”

Kristoffer har erfarenhet av ångest, panikångest och social fobi

Jag heter Kristoffer Åberg och är en 19-årig kille från Växjö.

När jag levde med min ångest var det extremt tufft.
Jag kände mig som en dålig människa. Jag tänkte att eftersom jag haft en så bra uppväxt och alltid haft bra förutsättningar var det oförskämt att må dåligt.

“Jag var så otroligt rädd att alla bara skulle tänka att man pratade om det för uppmärksamhet.”

Jag stängde in mina känslor på grund av en så fruktansvärd stor rädsla för att bli dömd av andra. Man tänkte att ingen skulle förstå. Jag var så otroligt rädd att alla bara skulle tänka att man pratade om det för uppmärksamhet.

Det var en helt fruktansvärd tid när det var som allra värst.
Jag vågade inte prata med någon om det. Alla känslor stannade inom mig själv som gjorde att man blev smått galen. Varje dag vaknade man upp med känslan av att ha tappat bort sig själv utan något framtidshopp. Det var lite som att finnas utan att leva. Man tänkte att ingenting skulle bli bra igen. 

Det var lite som att befinna sig i ett brinnande hus, ångesten kväde en själv precis som röken av elden. Men istället för att stanna upp och erkänna för sig själv att man behövde göra något åt det flydde man därifrån och för varje gång man flydde blev det lite värre. 

“…ångesten blev så stark att jag var tvungen be mamma åka därifrån med mig.”

Jag kommer aldrig glömma en dag sommaren 2018
Jag och mamma var och handlade i en mataffär. För de flesta en helt vanlig vardagssyssla, men jag hade byggt upp en stor social fobi som gjorde att jag lätt fick panikångest. Jag tror inte vi var inne mer än 10 minuter innan ångesten blev så stark att jag var tvungen be mamma åka därifrån med mig.

“…jag tror aldrig jag varit så beroende av vad andra tyckt om mig.”

Jag kände mig på botten och så fruktansvärt svag. Jag kunde inte ens åka och handla i en mataffär. Hur skulle jag nånsin kunna få ett bra liv? Hur skulle jag någonsin räknas som normal av andra? Alla tankar flög runt och jag tror aldrig jag varit så beroende av vad andra tyckt om mig. Jag kände mig misslyckad och helt värdelös.

“Till slut börjar man till och med se lite ljus och få hoppet tillbaka.”

Man måste möta rädslan
Problemet var att ångesten i det brinnande huset blev aldrig mindre när man flydde. Tvärtom blev det större och större desto mer man undvek sina rädslor. Det har absolut aldrig varit en rak väg för mig men den enda vägen ur ångesten är att stanna i det förbannade brinnande huset med ångesten och släcka branden. Trots att det allt för ofta känns som att man misslyckas när man kämpar emot sina rädslor är det enda sättet att övervinna sig själv. 

Man kommer ibland känna att det brinnande huset har så mycket ångest att man inte klarar av att se sina framsteg. Men stannar man kvar och vågar utmana sig själv kommer det sakta men säkert bli lite mindre brand i huset fullt av ångest. Till slut börjar man till och med se lite ljus och få hoppet tillbaka. 

“Men med tiden, dag för dag, bit för bit som kommer på plats börjar man helt plötsligt se framsteg.”

Min ångest kändes ibland lite som att lägga ett pussel, en pusselbit i taget. Ibland känns det helt hopplöst. Man tror att allt går fel, det förbannade pusslet blir aldrig klart. Men med tiden, dag för dag, bit för bit som kommer på plats börjar man helt plötsligt se framsteg. Ett ljus tänds som lyser upp mörkret. 

Avgörande att prata öppet
För mig var det helt avgörande att lära mig prata öppet om mina känslor. Jag är säker på att det kommer finnas människor som tycker att man är fjantig och bara gör det för uppmärksamhet. Men jag är så otroligt tacksam över att jag fått insikten att såna människor vill jag ändå inte ha i mitt liv.

Om en människa inte kan respektera och älska dig för den du är, bör det inte var en person du ska satsa på att ha i ditt liv.

“Våga vara ärlig mot dig själv hur jobbigt det än är.” 

Råd till andra som kämpar med psykisk ohälsa
Mitt råd till alla som kämpar med någon slags psykisk ohälsa är att stanna upp. Våga fråga dig själv: Vad kan jag göra för att må bättre? Vad är det som får mig att känna såhär? Våga vara ärlig mot dig själv hur jobbigt det än är. Det kan vara en otroligt svår fråga, men för min egen del var det helt avgörande.

Sen är det verkligen extremt viktigt att söka hjälp, hellre en gång för mycket en gång för lite. Ta hand om er därute och glöm aldrig hur värdefulla ni är.