Bakfull på ångest

Igår kväll kom jag fram till mitt landställe. Mina föräldrar mötte mig vid bussen och det kändes så sjukt bra när jag var framme, jag klarade det!

Vi bestämde oss för att köpa pizza och åka till stugan och käka. Efter maten blev jag helt sänkt, det var som att all luft gick ur mig. Oftast när jag har sjukt mycket ångestpåslag och det lugnar ner sig så blir jag helt tom, att ha så mycket ångest tar verkligen på krafterna och man blir helt matt. Jag somnade nog vid 9, det var såå skönt.

I mars började jag äta medicin för att kunna sova om nätterna och det har verkligen hjälpt mig. Förut låg jag vaken om nätterna till 01-02 och bara tänkte, grät, hade ångest och en klump i magen. På kvällarna går min hjärna på högvarv. Det är då jag kommer ihåg pinsamma saker jag gjorde för 8a år sen, eller hur jag var innan jag fick så mycket ångest, då gråter jag. Det gör mig så ledsen att må såhär, att inte få vara glad som alla andra, jag är jämt rädd, orolig, nervös. När jag var yngre, innan jag träffade killen som är en stor del av min ångest var jag odödlig, eller ja, jag trodde det i alla fall. Jag vågade göra allt, hade så mycket kompisar, var på fester, åkte till andra städer, jag var lycklig.

Idag har jag några få kompisar som står mig nära, jag behöver inte fler. Jag vet inte hur jag skulle hantera att ha kompisar som inte förstår min ångest. Eller, alltså, jag tror inte att mina kompisar verkligen förstår men jag vet att de alltid stöttar mig och aldrig dömer mig.

Idag är jag bakis, fast inte från alkohol utan från ångest. Jag får så, dagarna efter en dag med mycket ångest blir jag alltid ”bakis”. Jag mår illa, har huvudvärk, känner mig trött, orolig i magen, det kan hålla i sig i några dagar. Det som är skönt med denna typ av ”bakfylla” är att ångesten inte är jättehög eftersom att kroppen verkar arbeta med att återhämta sig från gårdagens ångest. Jag vet inte ens om man kan kalla det bakfylla men jag tror att ni med GAD kanske kan förstå vad jag menar.

Jag har märkt att många med samma diagnos kan känna igen sig i de symptom och tankesätt som andra med samma diagnos har. För att få mer förståelse för diagnosen och även mitt agerande har jag läst på mycket samt gått med i många grupper på facebook, det har faktiskt hjälpt mig en hel del.