Berättelser

“Min far ville inte ha med BUP eller socialtjänsten att göra så han talade om vad jag skulle säga inför varje möte.”

Alexis lever med paniksyndrom, komplex PTSD, schizoaffektivt syndrom, EIPS, Social fobi, beroendesjukdom samt ätstörningsproblematik.

Hej! Jag tänker att jag börjar med att presentera mig själv lite grann innan jag går in på hur min psykiska ohälsa gjorde att omgivningen reagerade och BUP (barn och ungdomspsykiatrin) kopplades in för allra första gången.

“Det blev en vårdnadstvist och min pappa fick tyvärr full vårdnad om mig när jag var tre år…”

Jag heter Alexis och fyller 27 år i sommar. Jag hade en väldigt svår uppväxt efter att min mamma lämnade min far men inte fick ta mig med sig. Det blev en vårdnadstvist och min pappa fick tyvärr full vårdnad om mig när jag var tre år så jag växte upp med honom tills han kastade ut mig hemifrån som 20-åring. Han har skadat mig på alla möjliga olika sätt som lett till ärr för livet.

En stor sorg
Jag fick träffa min mamma varannan helg och det är där jag har mina fina barndomsminnen. Olyckligt nog insjuknade hon i schizofreni när jag var 12 år och gick bort för tre år sedan. Men jag är övertygad om att hon vakar över mig. Det är en stor sorg som jag inte riktigt bearbetat.

“Jag hittade en grundtrygghet här som jag aldrig någonsin haft i mitt liv…”

Jag har kämpat med allvarlig psykisk sjukdom och även i perioder tungt missbruk och levt i stor utsatthet. Sedan ett halvår tillbaka är jag placerad på ett behandlingshem som är rätt för mig till skillnad från flertalet tidigare misslyckade placeringar. Jag hittade en grundtrygghet här som jag aldrig någonsin haft i mitt liv. Här behandlar man inte enbart missbruksproblematiken som ofta varit ett symtom, utan ser mer helhetsbilden. I mitt fall ligger fokus på min huvudproblematik som är psykisk. Det har varit en stor förutsättning för att jag har gjort så många framsteg. Man får ha djur här och mina kaniner ser jag som min räddning då de ibland faktiskt stoppat mig från att göra suicidförsök.

Jag vill förvarna att det kan vara tung läsning och jag kommer nämna känsliga saker som mobbning, ätstörningar, hot och våld men jag försöker att inte gå in på detaljer.

“Jag trodde verkligen jag skulle dö och hade aldrig känt såhär tidigare.”

Jag var nio år gammal och hade precis bytt skola
Min gamla klass var väldigt stökig så jag hamnade i en ny skola. Jag minns att jag kände mig mig annorlunda och jag fick inga vänner alls. Jag minns att en tjej var på mig extra mycket både verbalt och ibland fysiskt. Jag var totalt utfryst och ensam vilket jag skämdes över. Jag mådde självklart inte bra av detta och jag tror det triggade igång det hela.

Jag satt i matsalen och åt lunch ensam när jag plötsligt känner jag hur det täpps till i halsen som gör att jag inte kan andas. Jag drabbas av panik och blev helt hysterisk. Jag trodde verkligen jag skulle dö och hade aldrig känt såhär tidigare. Men jag höll inte på att dö, utan det var min första panikattack. Men det visste jag inte då. 

“Jag kopplade mat och dryck till panikångest eftersom det var just när jag åt som det hade inträffat, så jag slutade äta och undvek att dricka.”

Strategin för att undvika panikångesten fungerade inte
Den här stora scenen som uppstod i matsalen gjorde att det blev ännu värre för mig i skolan. Jag kopplade mat och dryck till panikångest eftersom det var just när jag åt som det hade inträffat, så jag slutade äta och undvek att dricka. Jag trodde att det skulle göra att jag slapp kraftiga panikattacker. Jag fick också idéer om att det kunde vara plast i maten vilket skulle täppa till strupen så jag skulle kvävas till döds. Men min strategi fungerade inte för jag fortsatte att få dom här kraftiga panikattackerna.

“Min far ville inte ha med BUP eller socialtjänsten att göra så han talade om vad jag skulle säga inför varje möte.”

Kommunen och BUP kopplades in
En gång när det skedde hemma så ringde jag 112 för att få hjälp då jag verkligen trodde jag var döende. Jag har ett vagt minne att någon från kommunen kom hem till oss då. Redan innan allt detta var jag lite underviktig men nu rasade jag vikt ännu mer för jag vägrade äta. BUP kopplades in och om jag inte började äta så skulle jag bli inlagd inom den psykiatriska slutenvården. Min far ville inte ha med BUP eller socialtjänsten att göra så han talade om vad jag skulle säga inför varje möte. Jag lyssnade på min pappa för jag var rädd för honom.

“Han använde sig av hot och våld när jag vägrade så gråtandes försökte jag tvinga i mig små tuggor medan jag grät.”


Sedan så började helvetet på riktigt.
Jag åt ingen lunch i skolan men väl hemma så fick jag en tallrik mat framför mig på köksbordet och blev tillsagd att äta. Själv stod han framför mig för att se till att jag inte skulle fuska. Han använde sig av hot och våld när jag vägrade så gråtandes försökte jag tvinga i mig små tuggor medan jag grät. Så på det här sättet gick jag upp i vikt. Jag minns att jag alltid fruktade för dom här måltiderna och jag hatade det.

“Min uppväxt var väldigt svår på många sätt och jag önskar att jag hade blivit sedd och någon agerat.”

Jag minns inte exakt hur panikångesten blev bättre men jag tror det var när sommarlovet kom och jag fick börja i en ny skola efteråt. Där trivdes jag bra och fick flera vänner. Jag var nog totalt bara på väldigt få möten med BUP där jag låtsades må bra och när jag hade gått upp i vikt fick jag avsluta kontakten om jag ville och pappa sa att jag skulle göra det. Jag minns att dom ville att jag skulle skriva ner vad jag åt i en matdagbok och det var nog det enda som dom gjorde förutom att försöka prata med mig.

“Jag är inget hopplöst fall.”

Fick diagnosen paniksyndrom vid 25 års ålder
Jag fick tillslut diagnosen paniksyndrom efter att psykiatrin för första gången gjorde en riktig grundlig utredning när jag var 25 år. Jag har aldrig fått någon hjälp med att hantera min panikångest men när jag började förstå att det var panikångest så blev det mycket lättare. Jag har utöver paniksyndrom diagnoserna schizoaffektivt syndrom, emotionell instabil personlighetsstörning, social fobi, komplex PTSD och en beroendesjukdom. Jag har även ätstörningsproblematik där en remiss är skickad till en ätstörningsklinik.

Min uppväxt var väldigt svår på många sätt och jag önskar att jag hade blivit sedd och någon agerat. Min familj, socialtjänsten, personal, psykiatrin, beroendemottagningar med mera har sett mig som ett hopplöst fall och det gjorde jag med. Men jag vet idag att det inte stämmer. Jag är inget hopplöst fall.

“Jag har gjort många framsteg och idag skadar jag inte längre mig själv på något sätt.”

Har börjat leva istället för att överleva
Att få komma till just det här behandlingshemmet med rätt hjälp och där jag kan känna en grundtrygghet som jag nämnde tidigare har varit en förutsättning. Jag har börjat prata om saker jag inte nämnt tidigare men mycket av jobbet måste man göra själv. Jag har gjort många framsteg och idag skadar jag inte längre mig själv på något sätt. Innan skadade jag mig på alla möjliga sätt. Jag har varit inlagd minst 40 gånger och då många gånger med tvångsvård sedan jag var 18 år. Men nu är det 1,5 år sedan jag var inlagd sist och det har aldrig varit i närheten av så lång tid utan en inläggning. Jag har börjat leva i stället för att bara överleva.

“Jag har också hittat mycket hjälp genom att meditera…”

Idag har jag mål och drömmar
En del saker är livslånga, men jag kan få ett skapligt liv ändå. Jag har också hittat mycket hjälp genom att meditera och jag är inte religiös men jag tror på det spirituella. Alla har sitt egna sätt som fungerar men för mig har det hjälpt mig att hitta min inre styrka och att komma i kontakt med mina känslor. Jag har mål och drömmar. Idag hade jag möte med en studievägledare och en studiecoach eftersom jag känner mig redo att börja plugga och läsa det som saknas för att ha gymnasiekompetens. Trots mina svårigheter så gick jag ut nian med högsta betyg i nästan alla ämnen. Jag började även läsa naturvetenskapliga programmet och har rätt fina betyg i dom kurserna där jag har betyg. 

 “Även om man har en eller flera diagnoser och det känns tungt behöver det inte vara kört. Du är inte en diagnos utan du har den.”

Jag vill avsluta med att säga att jag inte riktigt tror på det där med att det finns några hopplösa fall. Det finns många faktorer som spelar in förstås men det kan faktiskt vända och tillslut bli bättre. Även om man har en eller flera diagnoser och det känns tungt behöver det inte vara kört. Du är inte en diagnos utan du har den.

“Man väljer inte sina diagnoser och inte heller hur man växer upp.”

Hoppas att min erfarenhet kan hjälpa andra
Tack för att jag får dela med mig av allt och det har varit en dröm för mig att på något vis använda mig av mina erfarenheter för att förhoppningsvis hjälpa andra. Jag vill vara en del av alla som försöker bryta tystnaden om psykisk ohälsa och i stället prata om den. Man väljer inte sina diagnoser och inte heller hur man växer upp. 

“Jag beslutade mig tillslut för att sluta skämmas och bara vara den jag är.”

Jag beslutade mig tillslut för att sluta skämmas och bara vara den jag är. Sedan började jag lägga upp mer personliga texter på min instagram. Jag var väldigt nervös men jag fick väldigt fin feedback som jag inte alls var beredd på. Jag kommer att fortsätta att skriva så ni är varmt välkomna att följa mig på instagram om du vill ta del av min resa. Det är bara att söka på @kaninpsykos så hittar du mitt konto. Tusen tack!

/Alexis

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *