Berättelser

“Jag kände bara hat och jag uttryckte mig i våld, för det var ju det enda man kunde.”

Adrian är 25 år gammal och har ADHD och en historia med panikångest.

“Alla ville inte leka med en och man visste inte varför.”

Jag märkte det ganska tidigt, kanske redan under förskoletiden, att jag inte var som alla andra. Det var svårt att prata som alla andra så det blev att man uttryckte sig genom att slåss och bråka istället. Alla ville inte leka med en och man visste inte varför.

“…jag kunde ofta uppleva det som att jag fick ta mycket skit utan att förstå varför.”

Det fanns en del omkring mig med liknande beteenden så det var ju okej, men andra i min närhet, familj och syskon tyckte ju inte att det var så kul att man var som man var.

När man var yngre tänkte man väl inte så mycket.
Man var arg eller ledsen för stunden men man kom ganska snabbt över det. Det hände ju nånting hela tiden, så måendet var väl upp och ner varje dag. Oftast var det bra, men jag kunde ofta uppleva det som att jag fick ta mycket skit utan att förstå varför.

Man skulle alltid på något sätt stänga mig ute.
Jag blev snabbt stämplad som ett “problembarn” av lärare, andra elever och föräldrar. Fick ofta höra att jag var jobbig. Jag kunde inte sitta still och störde alla andra. Jag skulle synas och höras och var generellt väldigt uppmärksamhetssökande.

Istället för att försöka undersöka vidare vad mina svårigheter berodde på ville man istället bli av med mig. Jag fick lämna klassrummet och gå ut själv på skolgården eller så ringde man mina föräldrar som fick komma och hämta mig. Man skulle alltid på något sätt stänga mig ute. Istället för att låta mig vara kvar i klassrummet med alla andra och ge mig hjälp stötte man bort mig. 

Det fanns ingen som lugnade ner mig
Där och då kunde folk ifrågasätta mitt beteende och fråga om jag inte mådde dåligt för vad jag gjorde. Men jag kunde inte må dåligt över det i den åldern, för det var det enda jag kunde där och då. Det fanns ingen som lugnade ner mig och jag fick inte den hjälpen jag behövde.

Ofta om jag kanske hade slagit någon, som mådde jättedåligt och det vart möte om det, kände jag mig i slutändan mer utsatt än stackarn som blev slagen ändå. Anledningen att jag slog var ju att han och hans kompisar stått och retat mig under ett halvårs tid. Till slut small det och det vart jag som fick ta skiten. Det var mycket sånt.

“Man gav upp och fokuserade på att leva för dagen som bestod av att slåss och bråka.”

Det värsta var att i skolan inte längre få vara med alla dom vänner man var nära och ville vara med för att istället buntas ihop med andra som hade olika problem. När man insåg det kände man inget hopp längre. Man gav upp och fokuserade på att leva för dagen som bestod av att slåss och bråka. Efter skolan kom man hem och mådde skit. Allt var skit.

Man vart vuxen för fort
Kort efter att jag fyllt 14 år eskalerade allt. Jag kunde inte känna någon kärlek till människor. Jag kände bara hat och jag uttryckte mig i våld, för det var ju det enda man kunde. Jag hade flyttats runt till skolor där alla hade olika problem. Det var alltid stökigt och slagsmål varje dag. Man fick aldrig någon chans att sitta i lugn och ro, få hjälp och försöka lära sig.

Saker började komma ikapp mig. Jag slutade gå i skolan, hamnade i fel umgängen och började begå brott. Det var många prövningar där man inte tänkte sig för och provade på skit, blev inlåst och skapade sig fiender.

 “Det var efter detta som panikångesten började komma. När man inte känner sig fri längre.”

Innan jag fyllt 15 blev jag arresterad.
Jag var arresterad i över ett dygn.  Jag visste inte vad dom skulle göra med mig, jag visste inte om min mamma visste vart jag var. Det var efter detta som panikångesten började komma. När man inte känner sig fri längre.

Jag kunde inte åka buss efter det. Ljudet av nycklar kunde trigga igång det. Alla tillfällen jag inte kunde styra, när jag inte kunde gå av när jag ville, öppna en dörr när jag ville, skapade panikångestattacker.

Jag hamnade i mycket trubbel och vart häktad flera gånger.
Jag hade ju redan skapat en livsstil väldigt tidigt som inte var hälsosam. Hade redan dragit på mig panikångest och skit. Jag åkte inte buss till skolan, jag tog bilen till skolan. Allting hade redan gått väldigt långt innan jag fick någon hjälp.

“Återigen sågs man som ett problem, då man inte ville ta dom tabletterna.”

Erbjöds bara mediciner
Till slut gjorde man en utredning och konstaterade ADHD. Jag fick en medicin som jag mådde jättedåligt av. Det fanns aldrig tankar om att justera dosen eller att prova någon annan medicin. Så det slutade med att jag inte ville ta dom istället.

Återigen sågs man som ett problem, då man inte ville ta dom tabletterna. Jag fick ingen annan hjälp, socialtjänsten skickade mig till BUP på ett möte där dom sa att man kan ta medicin vid behov för panikångesten, när jag skulle åka buss till exempel. Jag är personligen ganska kritisk till mediciner och den tar ju inte bort panikångesten, det löser det bara för stunden.

“Han hjälpte mig att gå igenom och hittat orsakerna till varför saker har gått som dom gått, hur man ska gå vidare  och bearbeta för att kunna släppa vissa saker.”

Jag har ändå haft tur.
Jag fick en specialiserad kontaktperson som jobbade i den högstadieskola jag gick i som jag haft kontakt med sedan dess, än idag. Han hjälpte mig att gå igenom och hittat orsakerna till varför saker har gått som dom gått, hur man ska gå vidare  och bearbeta för att kunna släppa vissa saker. För många saker måste man ju brösta och ta sig igenom för att kunna gå vidare. Han hjälpte mig, åkte buss med mig en station i taget, steg för steg flera dagar i veckan. Vi höll på under flera års tid med all problematik.

Dömdes för flera brott
I 9an började jag försöka fixa några betyg, tack vare kontaktpersonen som hjälpte mig, både som lärare och kontaktperson. Vi utformade ett schema för hur jag skulle plugga och vi hittade strategier som faktiskt funkade. Men jag var redan så insyltad i problem så det slutade med att jag under årskurs 9 dömdes för flera brott.

Jag blev inskriven på en gymnasieskola men blev avstängd redan efter några veckor på grund av slagsmål. Jag hann knappt börja förrän jag blev utkastad.

“Det blev väl starten på livet egentligen, att liksom börja tänka om.” 

Genom samhällstjänsten öppnades nya dörrar
Under samhällstjänsten jobbade jag obetalt på flera arbetsplatser. Fick byta vid flera tillfällen på grund av bråk och tjafs. Till slut hamnade jag på ett arbete där jag insåg hur kul det var att jobba med händerna.

Han jag jobbade hos lärde känna mig och såg att jag var duktig på att arbeta praktiskt. Då han inte heller hade haft det lätt i skolan så hade han en helt annan förståelse. Han gav mig en utbildning och detta blev en skjuts ut i livet. Utan honom hade jag nog fortfarande varit kvar i problemen.
Det blev väl starten på livet egentligen, att liksom börja tänka om. 

Behövde börja om
Det blev vändningen, men det var samtidigt en av de jobbigaste perioderna då jag nu skulle bryta med allt. Det gick inte att bo kvar hemma, det var omöjligt att gå utanför dörren och synas utan att man på nytt blev insyltad i något. Jag behövde börja om, byta nummer och flytta. Jag letade boenden i andra hand men dom ville ju ha tjejer, inte killar. Så jag sov hos olika personer på deras soffor och kunde inleda relationer för att få tak över huvudet för natten. 

Jag kämpade på, sa upp kontakten med gamla vänner och när jag fyllt 18 började jag betala av skulderna. Under ungefär 2 års tid gick hela min lön till att betala av skulder, för att sen kunna börja leva.

“Man har byggt upp allt det där man ville ha men trodde var omöjligt.”

Idag mår jag bra.
Jag har bytt jobb och arbetar med motorer, något jag alltid tyckt om. Det hör väl till min ADHD tänker jag, att det man tycker om har man ofta väldigt lätt för. Jag har sambo, radhus och äger bil. Man har byggt upp allt det där man ville ha men trodde var omöjligt.

Jag mår bra, men många saker sitter kvar. Jag upplever fortfarande panikångesten i vissa sammanhang. Den har hittat andra vägar. Med alkohol t.ex. då jag inte kan ta bort ruset när jag vill. Så jag låter bli alkohol. Töntiga grejer som en kopp kaffe för mycket och jag börjar känna ett litet rus i kroppen kan trigga igång panikångest och aggressivitet. Många ärr sitter ju kvar. Men vardagligt så mår jag mycket bättre.

“Många barndomsvänner finns inte längre kvar. Många som blir skjutna är personer jag känt.”

När jag blickar bakåt försöker jag se allting som en lärdom. Man har ju provat allt och hoppas att man kan få andra ungdomar att inte gå samma väg. Man har stött på det mesta, varit nära döden många gånger, sett många försvinna. Mycket man har fått se och lära sig.
Många barndomsvänner finns inte längre kvar. Många som blir skjutna är personer jag känt. Många som sitter inne för mordet är folk jag haft omkring mig som fortsatte på den destruktiva vägen. Dessa personer var kompisarnas småsyskon som gick en bit bakom på väg till skolan i tumvantar…

Skuldkänslor och ångest
Jag kan ibland anklaga mig själv för de sakerna jag gjorde, men jag vet att jag inte kan göra någonting åt det nu. Jag kan ju inte gå tillbaka i tiden. När jag träffar på någon eller ser någon på sociala medier som man varit elak mot, eller en gammal vän, känner jag skuldkänslor och kan få mycket ångest.
Men det har kommit i senare ålder när jag vänt på mitt liv som jag kunde börja få sån ångest på kvällarna. Hur folk mår, hur stället man rånade klarar sig idag.

“Jag tror att många kommer till den punkten när dom lyckats vända sina liv, då allting kommer tillbaka och man ser vad man gjort och varit med om. Det tror jag leder till att många faller tillbaka i destruktivitet, missbruk och sånt.”

Det kan verkligen ta lång tid innan saker kommer ikapp en. Man måste liksom komma in i ny vardag, lite mer vuxenliv och ansvar. Sen kommer det och då gäller det att tänka till. Jag tror att många kommer till den punkten när dom lyckats vända sina liv, då allting kommer tillbaka och man ser vad man gjort och varit med om. Det tror jag leder till att många faller tillbaka i destruktivitet, missbruk och sånt. Där tror jag att många skulle behöva hjälp, när den ångesten sätter igång. 

För ångest är väldigt svårt.
Jag trodde att jag fått en hjärtinfarkt och åkte ambulans första gången jag fick ångest. Jag var övertygad om att jag skulle dö men det var ju bara ångest.

Där och då kunde jag ta medicin, men min kontaktperson sa det att du kan använda medicinen och fortsätta ha ångest i hela ditt liv, eller så går vi tillbaka i ditt liv och tar oss igenom allt istället för att bara släcka branden för stunden.

“Från att ha levt kriminellt och jävligt till radhus, körkort och bilar som 23-åring.” 

Det som hjälpte mig var hårda föräldrar och min kontaktperson.
Många runtomkring mig som matade in att jag är bättre, trots det jag gjorde så gav dom aldrig upp. Min kontaktperson som har jobbat med detta under så många års tid har aldrig varit med om en sån helomvändning som den jag har gjort. Från att ha levt kriminellt och jävligt till radhus, körkort och bilar som 23-åring. 

Strategier jag använder mig av är att försöka tänka efter lite mer, inte en gång utan kanske tio gånger. Stanna till och fråga dig själv “Är det värt det?”.

Något annat jag använder mig av är flyktvägar. Händer det något påminner jag mig själv om att jag kan lämna, det är ingen idé att stanna.

“Omge dig med människor du ser upp till, som du vill vara som, som du tycker lever rätt.”

Rutiner är jätteviktigt när du mår dåligt.
Jag slutade ju gå till skolan, hade inget jobb och inga rutiner. Vaknade mitt på dagen, gick ut, begick brott, kom hem och mådde skit. Inga rutiner. Börja nånstans. Hitta någonting på dagarna att göra. Vad som helst, morgonpromenad, ta en kaffe med folk, socialisera. Omge dig med människor du ser upp till, som du vill vara som, som du tycker lever rätt. 

“Jag hade för mycket fritid och det var nog en stor del som påverkade att jag hamnade snett.”

Försök hitta en hobby.
Är det jobbigt i skolan och man har mycket energi i kroppen eller att det känns som att man börjar hamna i fel umgänge, så finns det alltid någon sport eller hobby för alla. Jag hade för mycket fritid och det var nog en stor del som påverkade att jag hamnade snett. Man var uttråkad och hittade på bus som eskalerade allt mer. Andra vänner som hade t.ex. fotbollsträning efter skolan kunde fokusera på det istället för att stå och hänga i centrum.

Våga prova något annat
Det kan vara svårt om man inte vill göra samma sak som alla andra, men våga prova något annat. Du kommer aldrig veta om du inte testar. Hittar man något som man tycker är kul kan man ofta komma jävligt långt, kanske ännu mer när man har ADHD. Börja med en hobby. Jag har ju hittat hobbys på senare år som har tagit mig långt. 

“Där hittade jag min neutrala plats. Där jag får vara mig själv.”

Prova att göra någonting som du aldrig har gjort förut.  Ta ett fiskespö, ställ dig och prova att fiska vid en brygga. För det kan visa sig vara räddningen, din största hobby som det blev för mig. När jag berättade för mina vänner att jag fiskade, skrattade dom  och kunde inte tänka sig mig fiska. Idag är det det bästa jag vet.

Varje gång jag mådde piss och frågade mig själv om det var värt att ens fortsätta leva, tog jag fiskespöt och gick till en sjö och fiskade. Fisket är ju det som hållit mig i schack och gav mig ett lugn. Naturen är fin, här är jag fri, här kan jag gråta, här kan jag skrika, här kan jag skratta. Där hittade jag min neutrala plats. Där jag får vara mig själv.

Det behöver inte vara att spela fotboll med grabbarna, våga blicka utåt och prova annat. Efter att jag fiskat mådde jag alltid väldigt bra. Jag kunde sova en hel natt utan att vakna arg, ledsen eller i panik. Jag hade varit ute, ventilerat, rört på mig och fått frisk luft. Slippa känslan av att du gjort någonting dumt.

“Hade jag kunnat plugga hade jag jättegärna jobbat med ungdomar, som kontaktperson, med psykisk ohälsa eller unga som hamnat på fel bana…”

Sätt inte målen för långt bort.
Börja nånstans så känns det bättre och bättre. Påminn dig själv om att de här små sakerna är jättestora. Även om du inte får en klapp på axeln av någon, kom ihåg det.

Av min erfarenhet så vet jag att alla dom här små sakerna är jätteviktiga och jättebra. Ser jag någon göra en sån liten sak försöker jag alltid ge personen en klapp på axeln och ge bekräftelse, för jag vet hur mycket det betyder. Men alla har inte dessa svårigheter eller samma bakgrund, och då är det kanske svårt för andra att utifrån ens se de här små stegen.

Hade jag kunnat plugga hade jag jättegärna jobbat med ungdomar, som kontaktperson, med psykisk ohälsa eller unga som hamnat på fel bana, som redan är där. Jag har ju sett så mycket, folk skulle bli rädda bara dom var där om dom visste, men jag skulle kunna säga precis vad dom gör och vart dom är på väg och göra allt för att hjälpa dom. Just nu känns det som att det är ett alldeles för stort mål att sätta för att jag ska klara det. Men kan jag hjälpa någon så. 

“…idag har jag ju lyckats. Jag fick bara ta en annan väg för att nå dit.”

Du skadar inte bara dig själv
Jag har ju fått höra i vuxen ålder att syskon fått gå till kurator på grund av mig, nåt jag aldrig vetat om. Man måste försöka tänka på det också att du skadar inte bara dig själv, du skadar de du faktiskt älskar i varje grej du gör och inte tänker dig för. Det tänket är viktigt när man vill hitta rätt linje i livet.

Håll dig nära familjen.
Hur mycket ni än bråkar och allt fel du tycker att dom har, så har jag i slutändan insett att allt mina föräldrar har sagt har varit rätt. Jag hade aldrig någon kontakt  med min pappa när jag var mindre. Det var ju bara bråk, vi kunde knappt se varandra utan att det smällde. Idag förstår jag vart han ville komma med allt. För idag har jag ju lyckats. Jag fick bara ta en annan väg för att nå dit. Försöka lyssna. Bita sig i tungan och visa respekt. Ta del av deras råd. Det är nästan aldrig en förälder som vill sitt barn illa. De vill bara väl. Kom närmre familjen. 

När jag tänker tillbaka på min historia känns det många gånger sorgligt och andra gånger tänker jag “men fan jag klarade det ändå”. Det beror på vilket humör och vart man är i livet när man tänker tillbaka på det. Men just nu känner jag mig stolt över att man har lyckats och ser hur alla i ens omgivning är mycket gladare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *