Berättelser

“..dom vet inte att ilskan är ett sätt för mig att överleva för jag mår så jävla dåligt.”

Jag heter Emma Landin och är 27 år.  

Ser blod blandat med spya i toaletten, orkar knappt sitta och det susar i öronen jag hör hur folk ropar mitt namn men jag orkar inte svara. Sen är det svart. 

När jag vaknar ligger jag i en soffa med en hink bredvid mig. Synen är suddig och jag ser bara konturer av människor runt mig. Jag försöker resa mig från liggande till sittande men samma sekund kommer en magsaft upp som är obeskrivlig. 

Jag är 14 år och ligger i en soffa på en hemma fest och har precis försökt ta mitt liv. 

Snacket går i skolan, jag får blickar och jag förstår att det viskas om mig.  På våning 3 sitter ett tjejgäng som är lite äldre och jag går förbi dom utan att möta deras blickar.  När dom är precis bakom mig hör jag hur någon harklar sig och jag får en loska på ryggen, dom skrattar och jag fortsätter gå till nästa våning där en annan tjej ropar efter mig och kastar en 1 krona på mig.  


“Vissa dagar när ångesten var som värst tog jag en klunk innan skolan för att slippa känna smärtan i bröstet på samma sätt.” 


Jag är tydligen vidrig för att jag blev kär i en annan kille fast jag hade pojkvän, och har betet mig opassande på olika sätt när jag varit full. 
Mina bästa vänner håller sig undan mig, jag har gjort bort mig och för det är jag inte värd att leva enligt anonyma kommentarer på min blogg. 
Jag går på en lektion, men tårarna pressar på och jag väljer att lämna skolan. Det har inte ens hunnit bli lunch men jag klarar inte mer, jag åker och möter en langare som säljer vodka till minderåriga. Jag sätter mig i en trappuppgång på Södermalm och tar en klunk, de bränner när spriten åker ner genom strupen, men det känns bra i bröstet för det dämpar ångesten. 


Vissa dagar när ångesten var som värst tog jag en klunk innan skolan för att slippa känna smärtan i bröstet på samma sätt. 

När eftermiddagen närmar sig börjar jag röra mig hemåt.  
Porttelefonen ringer och mamma svarar, det är några yngre killar från skolan som säger i telefonen att dom ska sprätta upp mina intima delar, sen klickar dom. Så här har det pågått nu i några veckor och skolan tillsammans med mina föräldrar bestämmer att jag inte kan vara kvar i skolan för tillfället utan får plugga på distans och flyttar då några veckor till min faster och kusiner på Värmdö. 

Men det hjälper inte direkt, min mobil fylls av sms med hatiska kommentarer av tidigare vänner och okända personer som talar om för mig vilken äcklig människa jag är.  Även till min kusins mobil kommer samtal och sms från personer som berättar för henne att jag inte är värd att få leva.
 

“Jag har bestämt mig nu för att jag kommer lämna allt och går ut genom ytterdörren, tar hissen ner till källarvåningen och sätter mig i ett hörn.” 

Några veckor senare är jag hemma igen på Södermalm.  
Jag är ensam hemma, vänster armen svider efter det att jag gjort illa mig själv under natten. Jag går in till mina föräldrars sovrum går fram till sängen och lägger mitt tre sidor långa avskedsbrev på mammas huvudkudde. Jag har bestämt mig nu för att jag kommer lämna allt och går ut genom ytterdörren, tar hissen ner till källarvåningen och sätter mig i ett hörn. 

Tårarna rinner som floder längst mina kinder och hjärtat slår dubbla slag. 
Jag orkar inte längre. Jag är 14 år och jag orkar inte leva. 

Men jag vågar inte, hur ska jag kunna lämna min lillasyster och familj. 
Jag sover i trappen den natten och vågar inte gå hem. Jag skäms över hur jag mår. 

Veckorna går och måendet blir värre och värre, mina tårar har vänt till ilska. Mamma har tagit med mig till BUP, jag har börjat bli stökig och otrevlig jag bråkar med andra ungdomar.  Hon vet inte hur dom ska orka ta hand om mig och frågar om det finns möjlighet med fosterfamilj på helgerna, men jag vägrar och det gör pappa också. Men jag förstår henne, jag är inte enkel och inte snäll hemma. 

Jag får göra en utredning och får diagnosen ADHD. Det använder jag som själ till varför jag är så arg, men dom vet inte att ilskan är ett sätt för mig att överleva för jag mår så jävla dåligt. 

Vändningen 
Pappa har jagat mig runt gatorna på Södermalm, han har nattvandrat och kommit på mig sitta och dricka alkohol. Vi kommer hem och jag gråter och skriker. Det går inte längre, mamma och pappa känner sig hjälplösa och pappa släpar med mig till bilen och vi åker mot mariaungdom.   Där tar dom in mig till en läkare som ser mina armar, min alkoholpromille chockar dom för att jag ens står på benen. Jag hade druckit alldeles för mycket under en lång period. 

“Resan på mariaungdom och tiden det tog att ens kunna le igen var en kamp.”


Jag blir inlagd på akutavdelningen med andra ungdomar och där blev jag kvar i 1 vecka innan jag sen flyttades till den riktiga avdelningen för behandling. Jag fick ett rum och pratade dagligen med en terapeut och läkare. Dom satt in antidepressiva och gjorde hälsoundersökningar. Jag var yngsta i gruppen på 5 ungdomar. Vi hade schemalagda dagar och då och då kom mina föräldrar och hälsade på.  

Det var vändningen, jag fick äntligen hjälp med mitt mående och med små steg av samtal och medicin började jag så småningom ta mig upp igen på fötter. Resan på mariaungdom och tiden det tog att ens kunna le igen var en kamp. Men kampen har gett mig styrka en styrka jag alltid har med mig. 

 “..ångesten lever med mig som en siamesisk tvilling..”


Jag tog mig upp, men rasade snart lika fort igen efter att hamna i ett förhållande som tog min själ ifrån mig. Men den historien är jag ännu inte redo att berätta. Jag var ett tomt skal med ett hjärta fullt av sår och ärr. 

Ärr som nog aldrig kommer läka, men såren och ärren har gett något gott.  
En omtanke och kärlek till dom fina runt om kring mig, att alltid försöka ta hand om dom jag älskar och påminna om hur fantastiska människor dom är. Är det något jag önskar så är det att ingen ska få gå igenom den smärtan i hjärta och själ som jag i många år haft. 

Mår jag bra idag? Jag mår bättre, betydligt mycket bättre. Men ångesten lever med mig som en siamesisk tvilling, sömnen är fortfarande svår och nätterna är fyllda av mardrömmar.  

Men jag lever, jag skrattar igen, kan känna lycka och är kär. 
Jag har en fantastisk pojkvän, underbara vänner och en familj och släkt jag aldrig kommer kunna tacka för allt dom gjort, men jag säger det ändå, tack tusen tusen tack för allt ni gjort och gör för mig. 

Och ett extra stort tack vill jag säga till dig Ulrika som strängt och bestämt men ändå med en värme tog beslutet att inte låta mig lämna Maria ungdom den där gången jag kom in och inte ville leva längre. Tack för dina stöttande ord, våra alla samtal, att jag fick skrika, gråta och skratta hos dig. 
Det är med tårar som rinner från mina kinder som jag säger från mitt hjärta Tack Ulrika för att du tog dig an mig, för utan dig hade jag aldrig klarat mig. 


“Du kommer skratta igen, du kommer bli kär och du kommer känna lycka. Du är starkare än du tror, för vet du.”

 
Idag äter jag antidepressiva i perioder som är lite tuffare, jag har fått tight relation med min familj och vågar be om hjälp när det är tufft. Idag kan jag prata om mitt mående med både familj och vänner och skäms inte längre för jag vet att jag inte är den enda. 

Och till dig som mår som jag gjorde då.  
Du kommer klara det, du är inte själv, du ska inte skämmas, våga be om hjälp, förklara hur du mår. 

Du kommer skratta igen, du kommer bli kär och du kommer känna lycka. Du är starkare än du tror, för vet du.

Du är en krigarsjäl precis som jag! 

En kommentar

  • Namo

    Hej.

    Läser aldrig bloggar men fick upp denna som reklam.

    Många har ett mörkt förflutet med olika bakgrunder som kommer förfölja en resten av livet.

    Dett enda jag kan säga till dig för att på riktigt påbörja läkningsprocessen är och förlåta dig själv Emma.

    Och sånt tar tid!
    För mig tog det nästan 20 år och komma igenom en händelse som påverkade mig. Först när jag förlät mig själv föll miv liv på plats igen.

    Och jag rekommenderar dig Starkt att prova på meditation 🙏🏼

    Önskar dig fortsatt lycka på din resa ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *