“Många gånger bältades jag i timmar och allt jag kände var hat mot vuxenvärlden.”

Under flera års tid blev 27-åriga Eli behandlad för bipolär sjukdom. Det skulle senare visa sig att den psykiska ohälsan egentligen var ett resultat av trauman i barndomen.

Jag heter Eli, är 27 år gammal och kommer från Norrland.
Som liten var jag ofta tyst och fick ofta höra att jag var väldigt blyg och en duktig tjej.
Men jag var aldrig blyg. Jag var konstant rädd för att göra fel eller göra någon arg. 

“Det var ofta mycket bråk hemma och mycket alkohol.”

Jag hade en osäkerhet och sårbarhet tidigt i min barndom.
Det var ofta mycket bråk hemma och mycket alkohol. Jag fick bevittna mycket misshandel och blev även utsatt för det själv. Både psykiskt och fysiskt. Jag var alltid tvungen att vara på min vakt. Vara lyhörd. Tyda kroppsspråk. Ljudnivåer. Ibland orkade jag inte lyssna på alla skrik och dunsar , så jag tog en kudde och höll för ansiktet med,  för att slippa höra. Men det värsta var dom sexuella övergreppen som utfördes av en familjemedlem som senare också blev dömd.

I min barndom blev jag sexuellt utnyttjad av en familjemedlem, vilket var starten till att börja självskada.
Strax innan mina tonår kände jag behovet av att göra illa mig själv och självskada genom att inte äta, överdosera värktabletter och rymma hemifrån. Familjen splittrades. Åren var stökiga och röriga. Jobbiga och tunga.

“Varför skulle jag vara inlåst? Varför skulle jag straffas?”

När det var som värst lades jag in med LPT på en psykiatrisk klinik under lång tid.
Jag fick bo med vuxna eftersom BUP inte hade tillgänglighet för övernattning. Jag hade personal som bevakade mig dygnet runt i långa perioder. Många gånger bältades jag i timmar och allt jag kände var hat mot vuxenvärlden. Varför skulle jag vara inlåst? Varför skulle jag straffas?

Som vuxen tänker man sig att bältning endast sker på våldsamma personer, men i verkligheten är det faktiskt inte så. Det räcker med att man skadar sig själv. När den psykiatriska vården inte längre fungerade på mig blev jag placerad på ett SiS-hem.

“Jag kände sån kraft och styrka inom mig och mitt mående vände lika snabbt som det hade tillkommit.”

Det som vände mitt liv var när jag plötsligt blev gravid vid 19 års ålder. Jag kände sån kraft och styrka inom mig och mitt mående vände lika snabbt som det hade tillkommit. Under alla år hade jag fått höra att jag var bipolär och led av depression och maniska episoder. Att jag var tvungen att ta medicin. Så var det inte.

Idag lever jag tillsammans med min snart 8 åriga flicka och siktar framåt. Jag har läst upp hela grundskolan, gymnasiebetygen och läser nu på högskola. Jag har träffat en läkare som bekräftat för mig att jag aldrig hade bipolär sjukdom. Jag reagerade på det jag varit utsatt för, vilket är normalt till skillnad från om jag inte hade reagerat alls. 
Det jag möjligtvis kan lida av är PTSD. 

“Jag har läst upp hela grundskolan, gymnasiebetygen och läser nu på högskola.”

Fel diagnos
Alla dessa år jag var tonåring har jag trott att jag haft bipolär sjukdom.
Varit tvungen att ta mina mediciner och inte kunna arbeta eller plugga för att många psykiatriker sagt det till mig. Jag var för sjuk. Alla dessa år i mina tonår har jag trott att det alltid varit jag som gjort fel. Jag har känt att jag blivit straffad , igen och igen. Jag har blivit inlåst, nästintill omyndigförklarad och behövt ha vårdpersonal kring mig dygnet runt. Jag har ätit starka mediciner från mycket ung ålder, eftersom läkarna sa att jag behövde det. Dom var experter. Men dom hade fel. Det jag behövde var inte starka mediciner som stängde av mina känslor. Jag behövde kärlek, närhet och trygghet från vuxna. Vilket jag aldrig fick.

“Jag behövde kärlek, närhet och trygghet från vuxna. Vilket jag aldrig fick.”

Till alla unga där ute
Det jag vill berätta för alla unga där ute är att hur jobbigt det än är i livet, vad du än har blivit utsatt för, så är det inte ditt fel. Vilka experter du än pratar med som säger till dig att du inte kan klara av vissa saker, så har dom inte alltid rätt. Det viktigaste är vad du känner inom dig.

“Jag fick energi, längtan, hopp och drömmar.”

Jag vet att många säger att man inte ska skaffa barn när man mår dåligt och det är inget jag rekommenderar bara för att bli av med sitt dåliga mående. Barn kräver också enormt mycket ansvarstagande, energi, ork och framförallt kärlek och tid. Men i mitt fall så blev det min räddning. Jag fick energi, längtan, hopp och drömmar.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli vuxen.
Jag tänkte alltid att jag skulle dö ung. Ibland kommer oförutsedda händelser som leder en framåt, sånt som vi verkligen inte kan räkna med eller någonsin ens tro kan hända oss, men sen händer det bara. 

Jag hoppas att du där ute också väntar och ser, för jag är helt säker på att något oväntat väntar dig också.

Kram till alla kämpande unga där ute