Mitt värde ligger inte i mina prestationer

Idag var det dags för seminarium igen och som jag nämnde i ett tidigare inlägg innebär det en hel del stress.

Varje seminarium sitter jag där och är nervös när jag vet att det kommer bli min basgrupps tur att presentera uppgiften. ”Tänk om jag säger helt fel?” ”vad ska dom tro om mig om jag inte förstår uppgiften?”. Jag känner att svetten börjar rinna och att rösten blir skakig vilket i sin tur leder till större nervositet. ”Tänk om dom hör att jag är nervös för att prata inför folk”. Men jag får aldrig frågan som tur är.

På kvällen är det dags att spela innebandy, äntligen någonting jag är bra på. Men det går inte så bra som jag tänkt mig. Jag har sovit lite och det har varit fullt upp hela dagen och det går inte riktigt som jag vill. Bollen fastnar inte på klubban och skotten flyger över mål. Jag har väldigt lätt för att bli ledsen och irriterad när det inte går min väg särskilt när det gäller individuella prestationer. Om det går dåligt på ett prov i skolan, om jag spelar en dålig match eller om jag har en dålig spelning, känns det nästan som att hela min världsbild raserar. Vad har jag egentligen om jag inte ens kan prestera på det jag ska vara bra på?

Jag tror mycket av min nervositet är kopplad till att jag känner att jag konstant måste prestera och vara bäst, vare sig det gäller skolan eller sport. Men jag måste konstant påminna mig själv om att det är okej ändå, att mitt värde inte ligger i mina prestationer.