Bloggen,  Sofies blogg

ATT KÄNNA SIG SOM ETT UFO

Ligger i soffan och lyssnar på när kaninerna fixar runt i sina burar, dricker ur sina flaskor, äter sallad, gnager på äppelgrenar och hö.
Jag har varit tvungen att dela på de, eftersom det visade sig att  CoCo inte var en hona och Hoppsan nu är dräktig.
Allt känns lugnt och stilla, doftljusen sprider en lugn doft av trygghet.

Något jag alltid är orolig och får ångest över är hur folk uppfattar mig. I nästan alla sammanhang känner jag mig konstig och onormal. Får alltid känslan av att det jag säger är mindre värt än andras ord och tankar. Jag får alltid uppfattningen om att ingen lyssnar, att man kan avbryta mig helt utan att det spelar någon roll.
Brukar berätta för mamma om hur jag känner, och hon brukar säga att det är så jag uppfattar det, men att det inte är så. Ändå känner jag mig alltid som ett UFO, jag brukar gå igenom vad jag sagt och hur andra svarat, sedan skäms jag över vad jag sagt.
Om jag ska på fest, släktkalas, eller andra sammankomster, mår jag alltid skit! Ångesten växer, jag mår illa, hjärnan går på högvarv och jag bestämmer mig för att, i möjligaste mån, sitta tyst. Ändå kan jag inte hålla käft!
Detta leder till självhat, sänkt självkänsla och att jag skäms över den jag är.
Är jag ensam om detta?

Ta hand om varandra!

Träffar: 53

2 kommentarer

  • Therese

    Hej
    Nej du är inte ensam, för mig är det precis som du beskriver. Som att jag skulle kunnat ha skrivit det själv. Finns det någon profisionell du kan prata med. Kurator på skola tex eller kan du prata med din mamma om att du vill prata med en psykolog om detta. Det är jättebra att du pratar med din mamma om detta, men det kan också vara bra att prata med någon profisionell som kan hjälpa dig stärka din självkänsla och hjälpa dig ur den onda cirkel.
    För mig känns det som en ond cirkel. Jag har dålig självkänsla och i och med det känner jag mig värdelös, och jag får ännu mer dålig självkänsla för att jag trycker ner mig själv.
    Jag hoppas du hittar rätt hjälp, beroende på hur gammal du är lan du ringa till BRIS och om de inte kan hjälpa dig kan de tipsa dig om andra vägar där du kan få hjälp. Man kan även ringa kyrkans hjälplinjen (även om man inte är troende). Det finns också olika hjälpchatter som tex mind, shedo (dock inriktade på självskada och ätstörning, men de är väldigt duktiga på att prata med en när ångesten är hög).
    I min kommun kan man även ringa till psykiatri akuten och bara prata när ångesten känns övermäktig. (Kanske kan man det även i din kommun).

    Hoppas du hittar något eller någon som passar dig. Viktigt är att inte ge upp, om ett alternativ inte passar dig så var inte rädd för att byta. Eller be om att få prata med någon annan.

    Mvh Therese

  • daniel

    Hej
    Känner helt igen mig i att ha ångest och känna sig stressad och oroad över hur folk uppfattar en.
    Har hela mitt liv känt mig malplacerad och som ett ufo i grupperingar och sociala situationer, vilket har lett till att jag i mesta fall bara håller mig för mig själv.
    Känner helt igen mig i den känslan inför släktträffar också, mår skit innan och bestämmer mig för att bara vara tyst mestadels, men väl där blir det typ alltid så att jag känner att jag pratar för mycket och tar för mycket plats vilket i sin tur leder till massa självhat och ångest. Är det så du känner också? Att du säger för mycket liksom

    Ta hand om dig

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *