Mitt sista inlägg

” Vad mycket kul vi gjort.
Vad vi har hittat på.
Men tiden går så fort.
Nu är det dags att gå.
Hejdå, vi ses, adjö, farväl.”

Känner ni igen de raderna? Från hejdå-sången i barnprogrammet Nalle har ett stor blått hus.
Tycker att det passar rätt så som start på detta inlägg.
För min bloggvecka är redan slut, det har verkligen gått superfort. Jag har njutit av denna vecka, att skriva är verkligen min grej.
Då kan jag obegränsat uttrycka mig, utan att någon ska avbryta och kommentera. Jag skulle vilja bli författare, eller i alla fall jobba med skrift av något slag.

Har planer på att fortsätta blogga på egen hand, då det är väldigt terapeutisk för mig att skriva.

Jag vet inte hur jag ska avsluta detta, det känns svårt. För jag vill inte avsluta, är så otroligt glad och stolt över mig själv som gjorde detta. Det har inte varit en självklarhet.

Psykisk ohälsa kan verkligen se så olika ut, man kan ha samma diagnos men ändå är det inte lika. Det finns inga rätt eller fel, ingen kan komma och säga att jag inte har ångest på riktigt liksom. För hur jag känner och upplever är det bara jag som vet.

Jag hoppas att ni som läst denna veckan har gillat det någorlunda i alla fall, har förhoppningsvis skrivit något bra.

Jag har i alla fall fått visa er hur jag upplevt depression och hur det påverkat mig.
Jag skulle kunna skriva mer, och då med fokus på att ha småbarn när man är nere i skiten. Jag har haft mycket dåligt samvete för att jag inte kunnat eller orkat leka och vara med mina barn. Jag är dock glad nu att jag är påväg tillbaka, och att jag har energi och lust till att bygga torn, leka häst och sitta och måla med mina tjejer. Mina älskade barn, som jag älskar mer än vad ord kan beskriva.

Ta hand om er och era nära och kära, ni är helt fantastiska!
Utan er hade jag aldrig vågat göra detta.

Så, TACK TACK TACK!

Massa kärlek till er alla! <3

Kramar från Remma