Min start här på bloggen

Hej alla fina medmänniskor! 

Det känns som en ära att få vara med och göra avstamp här. Jag vill börja med att presentera mig själv men det märker att det känns lite svårt. Jag gör just nu en resa i mig själv som förändrar så mycket och raserar bilden som jag målat upp så tydligt kring mig själv sen innan. De vanliga fraserna som jag använde för några år sen känns inte längre aktuella. Jag är på en plats i livet där jag lämnar det gamla, det som har varit men jag har inte riktigt slagit rot och landat i hur jag skulle formulera en presentation av mig själv idag. Hur skriver jag om det innersta och hur sätter jag ord på det som saknar formuleringar? 

Jag heter iallafall Agnes, jag är 28 år och lever tillsammans med min flickvän i Stockholm. Jag flyttade hit för drygt 4 år sen och det har varit en hell of a ride sen dess! Jag lämnade studentlivet för att ta jobb som kurator. Intentionen var att prova på något helt nytt och ta tillvara på det som Stockholm vill ge. Det visade sig att livet här inte alls landade i något av det som jag hade förväntat mig. Livet tog en helt annan vändning än vad jag hade trott. 

Efter niomånader på min nya arbetsplats, nyexaminerad och nykär kom panikångesten tillbaka mer och mer. Jag kastade den över axeln, efter att levt med panikångest till och från i 7 år var det ingen big deal för mig. Mellan patienterna gick jag in i mitt rum och andades till jag kunde fungera igen. Jag reflekterade inte över min situation, såg inte att det inte var hållbart. Jag såg inte att jag behövde lyssna på tillåtande musik på morgonen och ta tillvara på den stunden för att orka med ännu en dag. Jag såg inte att jag åt lösgodis på kvällarna för att stilla oron i bröstet, att jag led av panikångest eller att jag glömde koder. Det var min vardag. Det är något som både skrämmer och fascinerar mig. När vi är i det allra mörkaste en lång tid ser vi inte att det finns något annat, kanske är det både det som är vår räddning och det som gör att det kan kännas så svårt att bryta sig fri. 

En eftermiddag sa en kollega till mig att jag kanske skulle åka hem när ångesten tagit överhand. Jag åkte därifrån med skam och oro som en mantel över axlarna. Vad skulle tillvaron ta för vändning nu? Tillvaron tog den form som den behövde, livet hjälpte till så som det alltid gör. Dom två veckor som jag tänkte vara hemma och vila räckte inte till, jag blev inte den kuratorn som jag tänkte att jag skulle bli och jag kom inte tillbaka dit igen.

Kroppen sa ifrån, tillståndet av utbrändhet hade blivit min vardag utan att jag märkt det redan när jag var 18 men nu gick det inte mer. Kroppen bromsade in, live valde åt mig när jag själv inte klarade av att de min inre, tunga värld. Det var dags att vända sig mot ångesten och se den i ögonen istället för att springa bort ifrån den och bli bättre på att leva med den, även om jag inte kunde se det då. 

Sen dess har det varit en snårig väg där jag haft ena foten i psykiatrins syn på vad hjälp är och den andra foten i den andliga världen tillsammans med mitt hjärta och min själ. 

Så länge jag kan minnas har jag sökt och längtat efter något större men som innan bara fått utlopp genom långa och filosofiska texter i skolan. Men nu börjar jag förstå att jag längtat hem till mig själv men inte haft en aning om hur eller vad det innebär. Efter att ha tagit tillvara på dom här åren kan jag se att desto mer jag kommer hem till mig, desto mindre ångest har jag. På den resan tänkte jag nu inkludera er under några dagar. 

Hoppas du har en fin dag darling. 

LOVE 

/Agnes