Min ångest och jag borde göra slut

Bildtext: Min pappa och jag på en resa i Kroatien

Det är bloggdag fyra och den där jäkla ångesten knackar på för att säga hej. Jag tänker att om min ångest hade varit en person hade hen nog konfronterat mig såhär: 

“Hej Emma, jag hörde att du har delat med dig av vår tid tillsammans och jag tycker faktiskt inte att du ger mig en rättvis bild av hur det faktiskt var. Fattar du inte hur mycket jag hjälpt dig genom åren? Jag har fått dig att tänka över dina val och att hoppa över saker som hade kunnat gå hur dåligt som helst. Minns du den där gången när du skulle gå på arbetsintervju och jag förklarade för dig att det minsann inte var en bra idé. Du hade kunnat göra bort dig så himla mycket. Eller minns du alla gånger jag övertalat dig att inte stå upp för dig själv och låta bli att säga saker? Tänk hur vissa situationer hade eskalerat om du sagt ifrån när du känt dig orättvist behandlad? Du borde vara glad över att jag fanns där, inte klaga på hur jobbig jag har varit mot dig”.

Jag skulle likna min relation till min ångest med ett destruktivt förhållande. Ångesten är partnern som hela tiden bekräftar mig men som ändå smyger in små, knappt märkbara, förolämpningar om mitt beteende. Ångesten finns alltid där för mig och har blivit en trygghet för mig. Mår jag inte bra så vet jag att jag har ångest, vad skulle det annars vara? Jag hat-älskar min ångest, och hur mycket jag än försöker kan den inte sluta vara en del av mig. 

Den här ångesten har ställt till det mycket för mig genom åren, och inte endast för mig. Jag tänker på familj, släkt, vänner som fått ta ångestens hårda smällar. Den har smugit sig in i mina relationer och förstört så många gånger. Att vara anhörig till någon som är drabbad av ångest är inte alltid lätt. När jag började tänka över de inlägg jag skrivit här så ringde jag upp en av mina närmsta vänner och frågade: “Är det förjävligt att ha mig som kompis?” varpå hon svarade lättsamt: “Nä, det är ganska uppfriskande ibland”, och det säger så mycket om vilka människor jag omger mig av, mina vänner är verkligen bland det mest värdefulla jag har. Jag har vänner som förstår, som tröstar och som lyssnar. 

Sen har jag min familj också: Jag har en pappa som är mitt bästa bollplank i livet. En pappa som så länge jag kan minnas har vänt ut och in på sig själv för att jag ska må bra. Min fina pappa som tog med mig till jobbet när jag var 10 år gammal för att jag inte klarade av att vara i skolan på grund av panikångesten. Jag minns att han hämtade upp mig efter lunch, tog med mig till en hyresgäst han renoverade kök hos och lät mig torka ur lådor och slänga skräp för att få mig att tänka på annat. När dagen var slut åkte vi till en liten brygga som mynnar ut i Mälaren, åt glass och tittade på vågorna, helt tysta. Jag tror han visste att jag behövde komma bort ett tag. Än idag, i vuxen ålder, är pappa den första jag ringer när jag mår dåligt.