Bloggen,  Emmas blogg

Ryck upp dig! Eller så accepterar du läget?

Bild: Ett vykort från andra sidan jorden

Idag skickades terminens första uppsats till min lärares inkorg och jag känner mig så stolt över att faktiskt ha gjort klart en uppgift i tid och skickat in den med goda marginaler. Jag är mästare på att prokrastinera och hur mycket jag än försöker så brukar mitt tankeflöde gå på högvarv och spåra ur helt när jag sitter med uppgifter hängandes över mig. De senaste månaderna har jag släppt allt som har med uppsatsskrivande och läsning av kurslitteratur att göra. Nu är jag tillbaka in i rutinerna, jag har bosatt mig i Lund för hösten och fokus ligger främst på studierna nu. Detta får mig dock att tänka tillbaka på de senaste månaderna och min senaste, ganska outforskade känsla av att sakna sammanhang och struktur i livet. 

De senaste 9 månaderna har verkligen varit riktigt turbulenta för mig. Under dessa 9 månader har jag flyttat mellan 4 olika städer (och två världsdelar). Som ett resultat av att vara i ständig rörelse har jag har upplevt stress utan dess like, haft återkommande ångest och som grädden på moset har jag upplevt några av livets svårare stunder. Jag började året med att flytta till Australien för att utföra min praktiktermin, något som jag drömt om att få göra sedan jag påbörjade mina universitetsstudier. Som ni kanske förstår så kom en pandemi i vägen och jag bestämde mig efter två månader på andra sidan jorden att ta mitt pick och pack och bege mig hemåt. 

Väl hemma väntade en annan stress, jag hade hyrt ut min lägenhet i Lund och fick därför flytta hem till mina föräldrar i Stockholm igen. Det var en märklig känsla som fick mig att känna mig så liten igen (och verkligen ett i-landsproblem i perspektiv till rådande pandemi), men detta genererade att mitt mående dippade helt. Sedan jag kom tillbaka till Sverige har jag brottats med känslan av misslyckande och ångesten den för med sig. Jag har som resultat av detta haft ångest över min ångest i flera månader nu, just för att jag inte riktigt kunna greppa varför jag blev så nedstämd när jag väl kom hem: allt löste sig ju.

Jag har många gånger tänkt för mig själv: “ryck upp dig nu!!!” och jag hatar att jag hamnar i en tankfälla som förminskar mitt mående så mycket. Det värsta jag vet är när andra människor använder sig av uttrycket “ryck upp dig”. Enligt mig så finns det inget mer empatilöst man kan uttrycka till en människa som visar sig sårbar. Ändå försöker jag intala mig själv att det bara är att rycka upp sig istället för att bara acceptera att man inte mår så bra ibland. För allt blir bra tids nog, men man måste faktiskt tillåta sig själv att ha mindre bra dagar ibland också och inte klanka ner på sig själv när saker och ting inte går som man vill.

Träffar: 50

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *