Annas blogg,  Bloggen

Du har ett hopp & en framtid

Det här blogginlägget är nog det mest självutlämnande jag någonsin skrivit

Del 1 av 2

Alla människor drömmer, drömmar kan uppfyllas, men drömmar kan också krossas. Jag har slutit fred med mig själv. Jag förlåter mig själv. Vad spelar det för roll om andra kan förlåta mig men inte jag? Varje dag beslutar jag mig för att vandra i förlåtelse.  Det som har hänt har hänt och jag kan inte ändra på det. Det var inte mitt fel att jag inte kom in på gymnasiet, jag gjorde så gott jag kunde, och mycker mer än så kunde jag inte göra. Nu var det dags att söka till gymnasiet. Jag visste tidigt vad jag ville bli när jag blev stor. Försvinna in i musiken var det enda jag ville. Jag älskar musik och ville gå ett estetiskt program som låtskrivare, jag sjunger och spelar piano. Om jag inte hade saknat godkända betyg i kärnämnena matte och engelska, hade jag aldrig behövt gå den ojämna vägen. När jag fick det tunga beskedet att jag inte kom in på mitt dröm gymnasium blev jag så skärrad att jag började skratta och gråta på samma gång. Jag älskade och hatade mig själv på samma gång. Och ville inte leva, men jag ville heller inte dö. För om jag skulle sluta finnas hade dem vunnit. Men det var så orättvist. Musiken var mitt kall. Hela mitt liv förändrades. Jag förändrades. Men mina föräldrar gav sig inte. Varför skulle jag ge upp när mina föräldrar kämpade för mig? Aldrig i livet, att ge upp var inte ett alternativ. Jag reste mig. Och tog mig segrande genom det misslyckandet också. 


Jag är inget monster. Det var ju inte så att jag ville gå emot skolplikten och bryta mot skollagen liksom. Alla tyckte jag tog för mycket plats, till och med jag själv. Och det kanske jag gjorde. Men det var för att det gjorde ont i hela mig. Jag ville inte känna mig missförstådd, identitetslös, eller misslyckad, Jag orkade inte sitta stilla. Jag orkade inte vänta på min tur. Jag kunde inte vara tyst. Jag ville också kunna koncentrera mig. Jag ville kunna följa instruktionerna och inte glömma bort och behöva upprepningar. Jag ville också lära mig läsa och skriva. Jag ville inte tappa bort mina saker. Jag ville också slutföra uppgifter. 

Och nu kan jag det. Guds blick har följt mig. Även när det känts som att jag vandrat i en mörk dal så har han varit med mig och stått vid min sida, natt och dag. Nu har jag hittat tillbaka till den där lilla flickan. 

Men utan att överdriva så kändes som att jag höll på att ha ihjäl mig själv. När jag var ledsen, var jag förkrossad. När jag var arg, ville jag gå i ide. Och när jag var glad, flög jag bland molnen. Jag var inte rädd för att ifrågasätta och diskutera, men jag var rädd för att inte få finnas. Jag hade många tankar, åsikter och frågor. Jag gjorde min röst hörd och stod upp för mig själv och för andra, ville få slut på orättvisan. Om jag var utmanande eller hade ett normbrytande beteende, var det inte för att förstöra –  det var mitt sätt att lösa saker och ting på, det kanske inte var det bästa för er, men det var det bästa för mig – annars hade jag gått under. 


Jag började på det individuella programmet på Fryshusets gymnasium för att läsa upp matematik och engelska för att kunna söka igen. En dag när jag var på väg till skolan satte sig två klasskamrater framför mig på tvärbanan och frågade mig om jag hade en diagnos eftersom jag enligt dem inte var som alla andra och gjorde och sa konstiga saker. “Varför säger ni så? Jag har ingen diagnos.” De var inte alls nöjda med det svaret, de behövde inte säga något, det syntes på deras kroppsspråk och blick. Vad skulle jag göra? Skulle jag ljuga bara för deras skull? Verkligen inte. Nån måtta får det vara. Och jag ljög inte. Jag fick diagnosen ADHD sent i livet – 2016.

Jag klarade inte matematiken eller engelskan den här gången heller. Hur många gånger kan en människa misslyckas egentligen? Sorgen kom över mig igen och tårarna rann. Men min engelska lärare uppmuntrade mig att söka in till skolans musikproduktionsprogram i alla fall. Så jag gjorde det med vetskap om att allt bara var på låtsas. Men vad hade jag att förlora? Ingenting. Varför inte bli en erfarenhet rikare? Jag tror min lärare ville att jag skulle känna att allt inte var förgäves. När jag skulle göra provet gick jag in med inställningen att det inte var på låtsas utan att det var på riktigt – precis som det hade varit ett år tidigare. Man kan känna blandade känslor inför ett inträdesprov. Du kommer till en sal eller ett rum där det sitter vilt främmande människor som ska bedöma och sätta ett betyg på det du lever och andas för. Men när du väl har satt dig tillrätta på pianostolen, hittat fotpedalen som du sträckt dig efter med tårna, och tagit ett sista, djupt andetag och börjar spela – vågar du blotta dig i musiken. Du glömmer vilka som är i rummet. Alla dessa bekymmer, sorger och besvär existerar inte likaså din jakt efter att bli sedd och hörd. Efter framförandet av min låt sa de: “Du tänker inte musik. Du sjunger rakt från hjärtat. Du får 20 av 20 poäng. Vi vill att du ska gå här.” Det brukar nämligen inte höra till vanligheterna att lärare säger så till någon som är där för att göra ett antagningsprov. När jag inte har varit nöjd med mina låt framträdanden brukar jag tänka tillbaka på det lärarna sa. Jag ville inte göra någon besviken så jag spelade med och sa att vi kanske ses i höst. Men det skulle vi ju inte göra, jag skulle ju någon helt annanstans… Men när en dörr stängs, öppnas en annan. Min engelska lärare berättade att man kunde gå på folkhögskola istället för gymnasium. Så efter det flyttade jag till Tjörn i Göteborg… Hon och två andra hade en speciell plats i mitt hjärta. På skolavslutningen framförde jag en egen låt som var som ett tack från mig till min lärare, kuratorn och skolsköterskan. Ärlighet varar längst. Varför låtsas vara någon annan man inte är? Mitt självskadebeteende var att ljuga för människor som inte kände mig. Jag ville inte skada eller såra någon. Det var det sista jag ville. Men jag ville döva min egen smärta genom att flyga iväg från mina egna problem.. Skulle jag vara mig själv eller inte? Vi blev kompisar på nätet. Jag hade trasslat in mig själv i en karusell av lögner. Det där var inte jag. Och det visste jag. Jag vände mig till mina föräldrar, vänner och skolpersonalen för att få hjälp att sluta upp med dumheterna. Ord har makt. Kuratorn, som nu är en nära vän till mig, sa det som kom att bli min vändning: ”Dom känner ju inte Anna Starrin”. 

Fortsättning följer… Det är ju en dag imorgon också. 

Klockan har slagit tolv.. Men jag måste läsa om tillitsfulla relationer mellan lärare och elever till i morgon. 

Här är ett utdrag ur en låttext jag skrev för några år sedan när jag kände mig ensam: 

“Jag föddes i frihet, men dör i fångenskap.
Jag är den som ingen vill veta av.
Jag sitter ensam, där på min grav.
Vill ut, och komma tillbaka.
Jag är inlåst, jag vill vara fri.
Jag vill vara fri som en fågel.
Fri som en fågel.
Jag vill bara då finnas där.
jag vill vara precis som jag är.” 

Träffar: 177

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *