Komplexiteten bakom psykiatrin

Något som jag tycker har varit bland det svåraste under under tiden jag har försökt kravla mig igenom känslolivets kloaker har varit att vara i kontakt med psykiatrin.

Det känns ofta som att jag sitter med fötterna i två världar. I den ena världen, älskar jag att göra det som känns givande och har nog egentligen aldrig känt mig så fel eller sjuk, inte innerst inne. Jag har mest känt mig vilsen och själv sökt efter svar och hjälp kring varför jag har haft så mycket ångest. År av ätstörningar och diagnoser i alla olika former har passerat. Det är som att jag i mig själv någonstans har vetat att allt är bra där bortom allt det även om jag inte vågat tro på det alla gånger. Jag har velat leva ut och leva i allt det som känts lockande men ångesten har legat som bojor runt mina anklar.

I den andra världen, den inom psykiatrin har jag ofta känt mig fel. Majoriteten av alla gånger jag lämnat psykiatrins lokaler har jag känt mig avvikande, annorlunda och som någonting som behövt fixas. Inte ens nu just i stunden kan jag egentligen sätta ord på varför eller komma med en förklaring som känns tillräcklig. Att sitta ansikte mot ansikte med någon jag aldrig hunnit bygga upp tillit för och endast fokusera på att prata om det som är ”fel” i min tillvaro har varit allt annat än härligt. Jag vet att det här inte är verkligheten för alla och att intentionen är hjälpa, men för mig har det varit otroligt utmanande.

Bakom mig har jag många tillfällen  av att jag gått därifrån och inom mig har det känts som att jag haft en lång lista med saker som jag ska tänka på, fixa, eller möblera om inom mig själv. Många gånger har själva besöket skapat mer panikångest än vad som var levande innan för att själva situationen känts så utlämnande. Nu i efterhand kan jag till och med  se ett samband, från det att jag började komma i kontakt med psykiatrin började jag känna mig sjukare och mer avvikande än tidigare. Det påverkade mina relationer och mitt liv utanför psykiatrins lokaler, jag kan likna det med att jag började leva för mig själv på ett helt annat sätt. Absurt egentligen eftersom det är den plats som vi tänker ska hjälpa och visa vägen för en bättre vardag. Det väcker så mycket känslor i mig att skriva om det att jag bra vill slita mitt hår. Dels över sorgen att det ska behöva vara så, över hur samhällsstrukturen kan fungera men även av kärlek till mig själv i alla dom situationer jag har bakom mig. Förvirringen och uppgivenheten över att det som ska hjälpa mig att bli fri från ångest har gett mig mer ångest. Det är som att behöva duscha i mina egna rädslor ihop om en bättre framtid.

Jag och psykiatrin har haft och har verkligen haft en komplex relation med andra ord. Samtidigt som jag känt att jag behövt hjälp har det skapt otroligt mycket smärta på vägen. Länge trodde jag att det var den enda att vandra för mig. Jag skulle så önska att det fanns en större bredd i utbudet av hjälp. För mig har det varit svårt att hitta det stöd och den hjälp där som jag verkligen behövt på djupet. Det tog massor med år innan jag förstod att det även fanns andra vägar. Tack vare Corona har mycket kunnat skötas via telefon och det har varit en stor hjälp. Det tycker jag säger en del om hur statiskt det har varit. Det har behövts en pandemi för att få ett mer individanpassad stöd.

Det som skiljer det jag beskrev som mina två världar åt är att jag upplever att i världen utanför psykiatrin finns det plats för det friska. När jag började komma i kontakt med spiritualiteten och den mer andliga vägen för personlig utveckling fanns det plötsligt plats för tillåtelse och en acceptans. Plötsligt handlade det inte bara om det som var problematiskt. Ingenting skulle längre botas eller förändras.

Jag har märkt att när jag har haft en tät kontakt med psykiatrin har det inte funnits energi över till att odla det som känns fint, levande och givande i tillvaron. Snart har jag bara andats psykiatri och förtvivlan. Jag har känt mig kvävd och tyst undrat för mig själv- vad hände egentligen på vägen, när blev allt i livet så problematiskt?

Jag kan förstå om jag är ute på hal is och lyfter något som är skört men det här är min verklighet. Kanske finns det någon mer än mig som känner att det som ska stötta i det svåra inte ser verkligheten bakom orden du lyckas förmedla. Det finns så mycket hjälp att få i så många former att bara det kan kännas överväldigande. Men det finns. Jag vill tro att det alltid finns en väg att gå som känns sann och bra för just dig, och mig…

All kärlek till dig.

LOVE

/Agnes