Agnes blogg,  Bloggen

Att tillåta det vilsna

Hej, välkomna in i min vilsna dag!

Idag känns det som att allt är upp och ner och en stor röra av ingenting.

Tillvaron går inte ihop riktigt. Jag märker att jag letar efter en plats i mig själv där allt känns självklart och där en lösning finns inom räckhåll. Men vad är det egentligen som ska lösas? Vilsenheten är där, tankarna flyger runt och ingenting blir färdigt, knappt påbörjat. Kanske är det perfektionisten i mig som är på besök, den som gör att ingenting når sitt slut. Den delen i mig som vill göra allt så ambitiöst att orken till att ens börja knappt räcker till. Bara att ställa in disken i skåpet känns ungefär som att häva sig upp för en skidbacke med bara stavar.

Om två veckor flyttar vi ur vår lägenhet och det innebär att det är en hög med praktiska saker som ska ordnas med. Varje liten sak har i min värld känslor och jag kan verkligen känna kärlek för fina saker. Men när det är mycket praktiskt som behöver göras vill jag många gånger bara ge upp. Släppa tallriken i golvet och önska att den plockade upp sig själv. Det är som att jag trillar in i en känsla av tomhet, mellanrummet mellan allt det som behöver göras. Jag fastnar i ingenmansland där ingenting blir gjort. Tror ens jag själv på det jag håller på med?

Ovanpå det kommer tanken och insikten om att det är jag som är skaparen av mitt eget liv och allt känns ännu tyngre. Hur kan det vara så svårt? Ofta känns det som att jag inte har en j*vla aning om hur jag ska ta mig vidare. Den kunskap som jag fick med mig in mitt vuxna liv för att skapa meningsfullhet och uttrycka mina behov räckte tydligen inte till. Nu är det upp till mig, jag är vuxen och det ligger i mina händer att skapa det liv som jag vill ha. Så när jag inte når den plats som jag önskar för mig själv talar tankarna om för mig att det måste vara jag som är dålig. It all make sense i tankarnas värld och det är lätt att svepas med och tro på allt som berättas. Jag märker att det hjälper att bara få skriva ner det, plötsligt känns det inte lika verkligt när orden får lite distans…

När den inre världen gör ont är det som att som vuxen hamnar på livets första ruta igen. De redskap och förhållningssätt jag haft med mig för att kunna möta livet mjukt verkar ha nått sitt bäst före-datum. Det känns ungefär som att vara tre år igen och uppfostra sig själv men utan en förälder nära till hands. Ofta har jag ingen aning.

Att manövrera det vardagliga, praktiska sakerna har så länge jag kan minnas varit en utmaning för mig. Konsten att laga mat, organisera och strategiskt plocka undan har aldrig kommit naturligt. Jag har tagit mig fram i tillvaron genom att göra det mesta i panik och därför levt i konstant stress.

Idag är jag på den platsen, det är som att hjärnan sätter sig ner på golvet som en tjurig treåring och säger: Aldrig- jag tänker sitta här och vill göra det roliga, resten vägrar jag. 

Mitt vuxna jag svara: Men du behöver äta, klä på dig varmt och vem ska annars packa ner dina saker?

Även om min inre treåring ser att det finns en poäng i det, hjälper det inte henne. Hon vill göra allt i samma andetag och har fortfarande ingen aning om hur organisering går till.

Det blir svårt och förvirrat, där står jag mellan mitt 28: åriga jag och min inre treåring och har ingen aning om vad jag ska prioritera först. Inte heller har jag någon aning om hur jag ska kunna be om hjälp och förklara vad jag behöver. Hur ska jag kunna förklara att jag behöver hjälp med att skapa struktur när jag själv inte förstår det i stunden? Det känns som att jag fastnar mellan min inre min treåring och mitt nuvarande jag. Ett barn i en vuxen människas kropp, men det är ingenting som syns på utsidan och därför är blir det inte mött med förståelse. Ett annat exempel, hur lätt är det att möta sömnstörningar som vuxen och behöva sövas som ett barn när vi inte har någon där?

Som jag skrev i förra inlägget, att må dåligt i livet är verkligen att lära om igen.

Mitt förnuftiga jag förstår att det är något jag behöver men ofta har jag ingen aning om vad. Inte heller det är något som vi lyfter upp med varandra. Det är inte lätt alla gånger och det måste få vara okej, hur svårt jag än själv har att acceptera det i stunden. Att lära sig att finnas där för sig själv på nytt är just, nytt…

Det är svårt, och det är snårigt och idag är jag där.

Jag har turen att ha träffat en partner som är otrolig bra på allt det praktiska. Genom henne får jag både hjälp och stöd och kan därför slippa pressa mig själv in i allt det som stressar mig och kan istället ta det i min takt. Återigen en påminnelse om att vi behöver varandra. Idag skickar jag en tacksamhetens tanke till henne och gör mitt bästa i att inte vara för hård mot mig själv mitt allt det vilsna.

Ovissheten är nog även den en del av resan mot en vackrare tillvaro. Om vi alla hade en aning, hade vi inte mått bättre då?

Önskar dig en mjuk dag.

LOVE

/Agnes

Träffar: 206

En kommentar

  • Alma

    Känner igen mig jättemycket i din beskrivning om organisering och att liksom vara fast i att inte kunna och svårt att förklara det för andra, vilket gör att man inte får hjälp med det heller. Känner lättnad över den valideringen, att jag inte är ensam, tack Agnes <3

    /Alma

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *