Dags för mig att dra

Då har vi nått min sista bloggdag, som också är sista dagen på kompisarnas bäddsoffa. För den här gången, i alla fall.

Hade två möten inbokade idag, så det blev en förvånansvärt händelserik dag. Å ena sidan är jag så trött varje dag att jag knappt ens orkar lämna sängen (eller bäddsoffan, i det här fallet), men samtidigt tycker jag ju att det är så skönt att ha viktiga saker gjorda. Som det första mötet jag hade. Det var ett videosamtal med min nya arbetsterapeut, som fixade så att jag kommer få en digital planeringstavla att ha hemma.

Mitt problem med planering är (som ni kanske har märkt lite under min bloggvecka) att jag överplanerar sjukt mycket. Jag antecknar precis allting, utifall att jag behöver veta något senare. Helst vill jag veta möten och jobbsaker, till och med planer med mina kompisgäng, typ ett halvår i förväg. Och jag kollar hela tiden min kalender på mobilen, om och om igen, för säkerhets skull, så jag är helt säker på att jag inte har glömt något. Så jag håller tummarna att en stor jävla planeringstavla på väggen kommer hjälpa mig oroa mig mindre över att jag ska missa något viktigt.

Efter arbetsterapeuten behövde jag i princip gå direkt till pendeln, för att slippa ta det andra mötet på vägen hem (också ett digitalt samtal). Det blev lite stressigt där på slutet, då pendeln som vanligt blev sen nog att jag missade bussen. Men jag försökte hålla mig lugnt, och lyckades till och med vända det till något positivt. Det gav mig en kvart att köpa snabbmat, så jag inte behövde försöka klämma in att laga middag innan mötet började.

Allt gick bra med det mötet också, men nu är jag så trött att jag nästan skulle vilja sova resten av året. Det är tur att jag inte vill missa några nya avsnitt av alla tv-serier jag följer, så jag alltid har motivation att släpa mig upp ur sängen, hur trött jag än är.

Jag hoppades att jag skulle kunna avsluta min bloggvecka med något positivt och peppande, och det finns inget som gör mig gladare, i alla fall, än en skitbra tv-serie jag kan nörda ner mig i totalt.

Det passar också att vi slutar där vi började för sju dagar sen – med något hoppfullt, lite nörderier, noll skam, och alldeles för många kommatecken.

Ingen cliffhanger det här gången, men min story är ju inte avslutad bara för att min bloggvecka är det. Jag hoppas att vi hörs igen någon gång, någonstans, så jag skippar hej då och tackar för mig med ett ”to be continued” istället!