Chipssmulorna har blivit till en seger

Hur börjar jag skriva och inkludera någon annan i mitt liv och skapa en inblick i vad som är min inre resa. Det känns som att jag skulle vilja dela varje insikt som jag har mött under 12 års tid. Tillåter det att få vara fritt så kommer det landa där det ska helt enkelt.

Idag skriver jag ifrån min ateljè, sitter i soffan men chips-smulor på bröstet och lyssnar på ljudet av det lilla vattenfallet som står i entrén. Egentligen är det helt otroligt att det ligger chips-smulor på bröstet när jag tänker efter. Att ha smulor på bröstkorgen är en vinst och att chilla i sängen en hel dag skulle för mig vara en seger. Agnes 17 år skulle inte sagt samma sak. Hon ville bli chef, se skelettet på kroppen sticka ut och att ta en paus i skolan skulle för henne vara värre än att möta döden själv.

Det här är varför det är så svårt att skriva i längre perioder för mig. Det haglar insikter och så mycket distans i tunnelseendet av det som är just nu. Euforin och glädjen spritter i blodet av det och tillslut känns det som att allt som vill komma fram är fumliga osammanhängande ord.

Det är helt otroligt hur livet gör sina vändningar. Anorexin var något som jag plötsligt levde med när jag var 17 år, aldrig något som jag medvetet valde. Samma sak är det nu med känslorna jag har över mina chips-smulor på bröstet. Skräcken förvandlades till stolthet och att ligga i en soffa med chips-smulor på bröstet utan att känna ångest över det var även det något som blev. Jag kan själv undra vad det var som hände. Jag försökte att läka min anorexi med att äta när jag som 18åring valde livet framför självsvält men ätstörningen tog bara en annan form. Hetsätning istället för självsvält. Idag är det en helt annan sak, jag känner mig nöjd över över de där smulorna på bröstet för i min värld är det en symbol för frihet.

Det mest sanna svar på detta skiftet jag kan hitta i mig själv är att jag fick hjälp med att älska mig själv i det som var snårigt som f*n. Det var i samband med att jag träffade min partner som ätstörningen började blekna och tappa sin form. Det kom in en människa i tillvaron som lagade mat som jag tyckte om, som tog emot mig hur jag än såg ut och där jag kunde få känna mig dyrkad och sedd oavsett. Jag blev lika uppmuntrad till att äta sallad som glass och uppmuntran kom från en plats av ”klart du får det!!!” Istället för ”Agnes du måste äta det här nu”. Det går inte att dressera en vildhäst som inte vill bli tam med andra ord. Förändringen som hände i mig där och då tycker jag visar på att med kärlek, en öppen famn och frihet så kommer läkningen av sig själv. Ingen kan göra resan åt mig, men hon visade vägen och stoppade in kärlek där den varit borttappad och det hjälpte mig att förändra hur jag såg på min relation till mat.

Så det som egentligen transformerat om ångesten till stolthet är kärlek och acceptans. Det är nästan så att jag skäms över att skriva det. Dom där orden som är så uttrampade och uttjatade men ändå kan kännas så obegripliga och diffusa att förstå. Klyschorna får inte sitt värde innan vi verkligen kan se vad det är som menas. Det är så lätt att jaga efter acceptansen och leta efter den, men jag börjar förstå att det inte går. Det är först med tillåtandet som den tar form. Tillåtandet av allt det som är.  Med tillåtandet och acceptansen kommer friheten. Det kan vara svårt att veta hur man gör när det aldrig har funnits där innan. Men genom att tillåta varandra så är det mycket lättare att acceptera och tillåta i oss själva. Vi behöver varandra, vi behöver hjälp med att älska det som vi ännu inte kan hålla om.

Nu ska jag försvinna in i målandet igen. Håll varandra i handen så mycket som du bara klarar av.

LOVE

/Agnes