Agnes blogg,  Bloggen

Psykisk ohälsa som vägvisare

Något som jag har velat lyfta den senaste tiden men inte vetat var eller hur är begreppet psykisk ohälsa, att allt fler mår dåligt och hur samhället generellt bemöter det. Det skaver i mig när vi beskriver känslotillstånd som ohälsa, som något ohälsosamt eller som inte bör vara där. Ett mående som är avvikande och ska undvikas. Efter år av att jag själv har sett mig som någon med psykisk ohälsa börjar jag på djupet ifrågasätta det. Kan det vara detta vara det mest hälsosamma jag kan göra för mig själv, att faktiskt må dåligt?

Jag tänker på alla dom år jag levet på en högre växel än vad min kropp och jag klarat, allt för att inte känna mina känslor och möta det som funnits på insidan. Jag gjorde allt för att undvika min ”psykiska ohälsa” till den dagen då det faktiskt inte gick mer. Jag har mått skit och jag gör fortfarande till och från men jag är helt övertygad om att det är en viktigt del av läkningen mot det vi kallar att må bra

Det är som att jag vill radera hela ordet ohälsa ur ordlistan och ersätta spegling. Vad är det som mörkret i känslolivet speglar egentligen? Vad är det smärtan har att lära mig? Något är det ju eftersom att springa ifrån det inte har fungerat, och att döva med mat eller bota med mediciner inte har fått mig att må bra en längre tid under alla år som gått. Ångesten har kommit  och knackat på förr eller senare iallafall och klöst mig i bröstet tills jag hittat nya sätt att undvika den på.

Kan det vara så att det vi kallar ohälsa är det mest hälsosamma som vi kan uppleva för att faktiskt bli fria och må bättre på riktigt? Det som skaver, känns vilset och tungt har förmodligen en helt försåtlig orsak. Skulle så inte vara fallet, hade känslan verkligen funnits där då? Vad är det som är ohälsosamt med att en kropp säger ifrån efter en lång tid av stress? Att det är tungt efter en jobbig barndom, eller ångest väcks till liv när du möter något som påminner dig om ett trauma? Ingenting? Skulle det inte vara mer ohälsosamt att inte respondera alls? Att känna i förhållande till vad det är vi upplever är väl ändå en naturligt del av livet. Kan det kan faktiskt vara så att det som lever på insidan är en direkt spegelbild av det vi har mött tidigare i livet? Det vi kallar ohälsa kan vara det mest hjälpsamma redskap vi har för att möta oss själva på riktigt, en gång för alla. 

Jag hör om hur allt fler unga mår dåligt. Vi vet att den psykiska ohälsan ökar bland allt yngre, och yngre människor men reflekterar vi över vad det verkligen är som som ligger till grunden för det? Vad är det som finns där bakom?

Så som ångesten ville lära mig att det var dags att ta hand om den smärtan som jag burit med mig så länge, kan det vara så att ökningen av den psykiska ohälsan har något som den vill visa vägen för? 

Om jag nu skulle våga ta i, kan det vara så att den till och med är en hjälp för att vi ska se vad vi behöver se. Få förståelse för vad det är de yngre generationerna växer in i som inte längre är värt att hålla kvar i. Istället för att försöka bota ohälsan och fokusera på att minska psykiska ohälsa, skulle det inte vara bättre att få förståelse för vad det är som får oss att må dåligt från första början? Rycka upp rötterna istället för att klippar topparna. Ingen föds väl in i livet och mår dåligt, något måste väl ha hänt på vägen? Jag skulle vilja se det som att vi vandrar i ett par skor som är så uttrampade att allt fler skriker för att  det skaver så brutalt. 

När min utmattning kom, det gick inte mer. Det bagage, övertygelser och föreställningar jag fått med mig brast i sömmarna och fick ångesten att riva. 

De normer och övertygelser som jag varit omringad med och som jag mött genom livet skapade för mig lidande och smärta. En smärta som växte, och växte för att tillslut koka över till det som beskrivs som psykisk ohälsa. Det var som att ångesten kom och knackade på dörren och sa:

  • Hej, det här går inte längre. Du behöver tänka om, värdera om och älska om igen.

Alltså tror jag att den stigande siffran med antalet som ”lider av psykisk ohälsa” kommer med något finare till oss än en problematik. Det finns något här att se, något att lära sig och något att lyssna på. Något större än att bota och ta bort. Det som sker mellan oss och det som vi skickar vidare mellan varandra ser inte ut att bära längre. Livet ropar på en förändring med känslolivet som vägvisare.

Det är verkligen med stolthet och fascination som jag har läst igenom blogginläggen innan mina. Jag känner en känner sån beundran. Det krävs verkligen visdom en enorm styrka för att vända upp och ner på allt vi lärt oss. Allt för att hitta en väg som känns mer sann för en själv än den som varit och en väg som får oss att trivas med livet igen. Hatten av till alla oss, till alla er!

Just nu är jag mitt uppe i min resa, mitt uppe i att vända, omvärdera och älska om det som varit så smärtsamt. Jag låter det som gör ont få visa vägen för vad det är som jag behöver hålla om lite extra- lära mig av och få förståelse för. Jag gör mitt bästa i att stanna kvar med allt det som känns. Det är snårigare och svårare än vad jag någonsin kunde tro från början men tillsammans märker jag att det går det verkligen. Jag vandrar stigen mot ångesten och från att jag haft panikångest flera gånger per dag kommer den nu på besök ett par gånger i månaden max. Hade jag inte ställt mig ansikte mot ansikte med ångesten skulle jag fortsatt bära på ett sjunkande skepp av värderingar, trauman och övertygelser som fortsatt tynga ner mig.

Ser ni bilden i början av inlägget? Hjärtat är en tatuering jag gjorde på en rast i skolan innan jag ens började vandra den mer andliga vägen. Jag tatuerade in ett litet semikolon som en symbol för psykisk ohälsa. I samma stund som den blev klar var jag missnöjd och några dagar senare gjorde jag nog världens minsta cover up. I stunden var jag inte medveten om symboliken, men det jag gjorde var att jag ersatte den psykiska ohälsan med ett hjärta. 

Jag vill verkligen tro att med kärlek kommer den stora, verkliga läkningen hur klyschigt det än låter. Med ett varm omfamnande hjärta kan vi nog bara ana magin som väntar runt hörnet. 

Hoppas du får en fin dag och håller dig själv i handen.

LOVE

/Agnes

Träffar: 199

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *