Att acceptera

En viktig del i min återhämtning har varit acceptans.
Att acceptera läget och lyssna på kroppen. Det är ganska lätt att förneka att man är sjuk, man vill ju inte ens acceptera för en själv att man mår skit.
Jag har haft svårt för det, vill inte alltid låtsas om psykiska ohälsa, utan låtsats att jag mått bra och inte varit ärlig mot mig själv eller mot någon i min omgivning.

Det är okej att må blä, man måste och man kan inte må bra hela tiden. Det finns ingen som mår bra hela tiden.
Så att sätta det kravet på sig själv är bara så destruktivt.
Att inte nå upp till kraven ger en bara mer ångest.

Jag har tryckt undan mycket, och mitt skådespel gick i bitar när det blev kaos med jobb. Då kunde jag inte bara hålla emot mer.

Det har också varit svårt att acceptera för att det känns så skämmigt, som jag skrivit tidigare.
Att lida av psykisk ohälsa känns så pinsamt.

Jag skämdes för att berätta för att berätta för min chef och mina kollegor, för jag var rädd att de skulle tro att jag fejkade typ.
Det är också en jobbig grej, att inte bli trodd på.
Bara för att det inte syns på utsidan att det är en enda röra.
Att man bara hittar på för att få uppmärksamhet. Det gör mig så jäkla förbannad, så roligt är det inte att må skit! Jag vill bara skrika!!

Har lärt att inte lyssna så mycket på vad andra säger längre. Vad andra tycker betyder, eller SKA INTE betyda ett smack.
Det är mina tankar och känslor som spelar roll, inte vad en random människa tycker.

I våra liv är det vi som har huvudrollen, alla andra har bara en liten biroll.

Ta hand om er alla där ute och njut av livet!

Au revoir!

/Remma