Det rasade och jag föll

Detta inlägg kommer nog bli lite svårt för mig att skriva, det kommer handla om när jag ramlade ner som djupast i depressionen.
Det är ju inte så himla länge sedan egentligen, insjuknade i september förra året. Eller ja det var då det gick utför så att säga.

Jag har ju alltid haft mina svårigheter med oro och ångest, det som triggade igång depressionen var krångel med jobb.
Jag fick veta att jag inte fick komma tillbaka till min ordinarie plats av olika anledningar som jag inte kommer gå in på. Eftersom jag hade en tillsvidaretjänst så blev jag omplacerad och fick ett vik på ett boende inom LSS. Jag skulle vara där i tre månader, jag började och det kändes så bra. Älskade det jobbet.

Men redan första veckan på jobbet så fick jag ett telefonsamtal att jag skulle börja på ett annat på ställe. Hann inte ens göra färdigt min intro innan de fällde mig, igen. Jag ville inte, men de sa att om jag inte sa ja till denna placering så blev jag uppsagd. De ville flytta mig från LSS till demens, ett område som inte alls funkar för mig.
Det var då allt rasade samman, jag grät och grät och grät. Panikångestattacker och tårar blev min vardag, fick fullständig panik av tanken på att behöva flytta på mig ännu en gång.

Jag vaknade på nätterna med hjärtklappning, det kändes verkligen som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen på mig. Det var så otäckt!

Jag pratade med min chef, och jag sjukanmälde mig. Efter mycket pushande från min mamma så ringde jag till vårdcentralen, jag skakade och grät när jag pratade med en sjuksköterska.

Fick en tid till psykosociala teamet några dagar senare, det var ett av de jobbigaste möten jag varit på. Tårarna rann och jag hade svårt att prata, hade som tur var med mig min älskade mamma. Annars hade det aldrig gått alltså.
Fick prata med en psykiatrisköterska som var så bra, hon lyssnade och bekräftade mig. Hon ifrågasatte inte eller nåt. Det är jag riktigt tacksam över!

Hon såg till att jag fick träffa en läkare, som i sin tur såg till att jag fick antidepressiva och en sjukskrivning. Har aldrig känt mig så lyssnad på som då, är tacksam över den vård jag får och den kontakt jag har med vårdcentralen.

Jag behövde som tur var aldrig börja på det nya jobbet, pappa den räddande ängeln hjälpte mig så jag kunde börja jobba hos honom istället. Så jag kunde med gott samvete säga upp mig därifrån, och dra och inte kolla tillbaka.

Jag har verkligen haft tur i kontakten med vården, jag vet att många har dåliga erfarenheter av vården och det är så ledsamt. Alla borde få den vård och det bemötande som jag fått.

Det var inte så himla jobbigt att skriva om detta ändå, trodde jag skulle bli känslosam. Men det gick ju faktiskt riktigt bra.

Hoppas att alla ni som läser detta mår bra, och att ni kommer ihåg hur bra ni är!

Au revoir!

Remma