“Att höra röster gör att jag skiljer mig mycket från normen.”

Julia lever med schizofreni och hör röster.

“Jag kan presentera mig formellt och prydligt men det finns en annan verklighet jag lever med.”

Jag heter Julia Pivén och jag är professionell konstnär, författare och föreläsare. Jag kan presentera mig formellt och prydligt men det finns en annan verklighet jag lever med. Jag har nämligen schizofreni. I den här texten beskriver jag hur det kan vara att höra röster.

“Det blev snabbt väldigt komplicerat med röster tillhörande 20+ karaktärer som kom och gick som dom ville.”

Försökte hantera rösterna genom komplicerade modeller
Jag kände mig som en jäkla hönsmamma, som samtidigt kunde ha att göra med väldigt skrämmande karaktärer där inne i huvudet. I början försökte jag hantera rösterna, som kunde vara flera på en gång, genom komplicerade modeller om vem som hade företräde, vem som skulle agera ordförande och vem som hade rätt att uttala sig om vad.

Det blev snabbt väldigt komplicerat med röster tillhörande 20+ karaktärer som kom och gick som dom ville. Något jag kunde utropa var ”IN THE PIT!” – om två eller tre röster var oeniga i en fråga så skulle de ’fight it out’ i ett stängt rum med tillförordnad domare. Hur vi alla kom fram till vem som var domare var himla komplicerat det med, men iallafall, när Gropen utropades så slapp jag de oense rösterna för ett tag. Så det var väl en slags copingmekanism.

“Desto fler som skakade hand, desto stabilare hierarkier och desto lugnare sinne i mitt huvud.”

Problemet var bara att rösterna senare kom och slängde mig ’in the pit’ också, då jag hade mindre koll på läget. Hur det såg ut i Gropen, det stängda rummet, visste bara de som blivit beordrade att fightas, men en strategi som jag ofta hade var att bara skaka hand med min motståndare och förklara den andre antingen till vinnare eller jämlike. Det tog ett tag innan de andra rösterna klurade ut det med och sakta men säkert blev fler av oss sams under veckorna och månaderna som gick. Desto fler som skakade hand, desto stabilare hierarkier och desto lugnare sinne i mitt huvud.

Upplevde rösterna som tillhörande verkliga personer
Hur som helst så kvarstod det röster i mitt huvud som omöjligen kunde samsas eller underkasta sig någon. Dessa röster tillhörde ofta de karaktärer som varit med om en hel del (jag upplevde rösterna som tillhörande verkliga personer), som var så förtvivlade eller förbannade att det inte fanns något sätt att få ro. Rösterna tävlade ibland med varandra om vem som förtjänade mest respekt utifrån sina traumatiska erfarenheter, vilket aldrig ledde någon bra stans.

Gemensamt kom vi fram till en kod som alla kunde följa, för att svalka ner situationen. Det fanns bara en visdom som alla kunde vara överens om (och vi hade förhandlat kring allmänna sanningar och olika perspektiv i flera månader vid det här laget): Vi kan aldrig veta vad någon annan gått igenom. Det kan vara fruktansvärt vad man själv gått igenom, men på helt olika sätt beroende på individens erfarenheter. Vårt motto blev:

”VI JÄMFÖR INTE SMÄRTA HÄR INNE”

”vi” innebar alla rösterna inklusive min egen

”här inne” åsyftade mitt, Julias, eget huvud

“Det är ett år sedan jag återfick sjukdomsinsikt och jag har problem med röster än idag.”

I det läget hade jag ingen sjukdomsinsikt och var på daglig basis skärrad av dessa strider – de kunde handla om samhällsfrågor, värderingar, orättvisor i det förflutna, eller i vissa fall bara ren illvilja. Det är ett år sedan jag återfick sjukdomsinsikt och jag har problem med röster än idag.

“Personer med schizofreni är ofta traumatiserade och saknar tillit för omvärlden.”

Att höra röster gör att jag skiljer mig mycket från normen.
När det kommer till att delta i samhället och ta plats kan själva sjukdomen komma i vägen på fler än rent filosofiska eller sociala sätt. Sjukdomen innebär oftast stor kognitiv nedsättning, tung medicinering som gör den behandlade väldigt trött och kan orsaka diabetes.

Personer med schizofreni är ofta traumatiserade och saknar tillit för omvärlden. Dessutom så tränas vi inte aktivt i att delta i offentligheten eller i det lokala, vi får inte den chansen att låta våra röster höras, få våra åsikter argumenterade emot och sen få öva på att försvara den hållning vi valt.

“Det är viktigt att psykossjuka ges chansen att delta i samhället som alla andra.”

Vi med schizofreni ska också få finnas här och ta plats.
Det är en väldigt tystad och åsidosatt samhällsgrupp som ofta lever med låg livskvalitet, låga energinivåer och sällan ges chansen att ta sig ur sin situation. Att delta i samhället är allas rätt som existerar i det samhället och därför borde det inte tolereras att vissa grupper utestängs på grund av sin sjukdom.

Det är viktigt att psykossjuka ges chansen att delta i samhället som alla andra. Det är möjligt bara man har lite överseende med bitarna som skiljer sig funktionsmässigt. Vi med schizofreni ska också få finnas här och ta plats. Därför är jag tacksam för de organisationer som jobbar för att minska stigmat och för att jag får dela med mig av den här texten.