”Läkaren talade om för mig att jag kommer att dö om jag inte gör något åt mina ätstörningar.”

Fick ätstörningar innan tonåren
När jag var 7 år blev jag deprimerad och började sova dåligt. Efter två år mådde jag allt sämre och skadade mig själv. Redan i tidiga tonåren skolkade jag och hängde med eleverna som gick specialklass och var lite bråkigare. Hemma var det jobbigt, eftersom mina föräldrar var överdrivet stränga och jämt kontrollerade vad jag gjorde. Det resulterade i att jag utvecklade bulimi, som ett sätt att kontrollera något själv. Det är som ett beroende, man blir besatt och jag hade ångest över allt jag åt. Under flera år märktes inte min bulimi, eftersom jag dolde det väldigt väl. Det var inte förrän än jag var 14–15 år som det märktes att jag hade bulimi. Runt den åldern blev själskadebeteendet värre och jag gjorde mitt första självmordsförsök. Jag hade mått väldigt dåligt under lång tid och hamnade direkt på BUP för att sedan flytta hem till mamma.

Gick till skolan både full och påverkad
Vid 16 års ålder började jag dricka alkohol på allvar, men hade börjat dricka redan innan dess. I skolan gick jag bara till specialklassen, men jag gick dit många gånger både full och hög.
Jag gick en anpassad studiegång, så det var väldigt kravlöst att gå dit. Det var förmodligen därför jag klarade att ta mig till specialklassen. Jag hade många kompisar där och det var många från specialklassen som var där just för att det var väldigt harmoniskt. Ibland kunde jag bara ligga och sova i klassrummet, och när jag inte var där så ringde de mig och undrade var jag befann mig.

”Mitt hjärta slog oregelbundet och kroppen orkade inte mer. Läkaren talade om för mig att jag kommer att dö om jag inte gör något åt mina ätstörningar”

Hade en lärare som såg till att jag fick mat i mig
Jag fick väldigt bra hjälp i skolan, då jag fick börja i specialklass redan när jag var liten. Där fick jag ett specialschema där jag fick spela gitarr, rita och hänga med elever som hade olika diagnoser.
I gymnasiet hade jag en väldigt fin lärare som såg till att jag fick i mig mat på ett väldigt kravlöst sätt, eftersom jag åt väldigt dåligt, varken frukost eller lunch på hela dagarna. Den läraren såg alltid till att det fanns kakor och nötter framme. En dag fick jag smaka av hans macka och tyckte det var så gott. Det slutade med att han alltid tog med sig två mackor och bara la den ena på bordet, utan att göra en stor grej av det, och det fick mig att äta mackan.

Behövde ta tag i mina ätstörningar
När jag var 17-18 år så åkte jag in till Stockholm Centrum för Ätstörningar (SCÄ) och gjorde en lång utredning.  Mitt hjärta slog oregelbundet och kroppen orkade inte mer. Läkaren talade om för mig att jag kommer att dö om jag inte gör något åt mina ätstörningar. Det öppnade ögonen för mig och jag kände att jag inte vill dö på grund av det. Det var inte värdigt. Det tog flera år innan jag blev lite bättre och jag hade ett mål –jag skulle inte vill dö av mina ätstörningar.

Fick diagnosen Borderline
Ett år senare fick jag diagnosen Borderline och fick väldigt snabbt behandling för det, där jag fick gå i dialektisk beteendeterapi (DBT). Det hjälpte mig väldigt mycket, gjorde att jag kunde hantera relationer och började må bättre. Jag blev till och med friskförklarad från diagnosen när jag var runt 20 år.
När jag väl blivit frisk från min ätstörning, började jag istället med alkohol och hade problem att hantera det. Då visste jag inte om att jag hade en underliggande schizoaffektiv sjukdom, vilket gjorde att jag blev väldigt manisk och fick ett promiskuöst beteende när jag drack. När jag dricker blir jag hypomanisk och uppvarvad, vilket senare leder till att jag lätt faller över i en mani. Ibland hände det att kompisar var tvungna att brotta ner mig, när jag började sparkas och slåss.

”Var tredje månad ungefär får jag mina halvpsykotiska symptom. Då blir jag mest paranoid och tappar verklighetsuppfattningen. Jag vet till slut inte vad som är sant eller inte.”

Blev hämtad av polis under ett maniskt skov
Jag minns särskilt en gång när jag drack och blev manisk. Då började jag klä av mig och sprang ner naken till Huvudstabadet. Min kompis ringde polisen, men jag hade redan hoppat ner i vattnet naken. När Polisen kom slogs jag med dem. Jag blev senare insvept i en filt i polisbilen och tyckte det var pinsamt att de kom och hämtade mig. Sedan kom jag in på akuten och minns bara små delar av det.
Jag får minnesluckor när jag är manisk, men minnena kommer tillbaka med tiden. Själv minns jag inte händelsen så mycket och har lite svårt att återberätta. Oftast är det kompisar som berättar saker, och då kommer minnena tillbaka. Ibland kan jag känna igen mig och ibland inte alls.
Jag kan inte hantera min mani när jag dricker och därför har jag varit nykter i några år nu. Alkohol funkar inte med min sjukdom, och därför dricker jag inte. Det finns många anledningar till att sluta dricka, men jag skulle främst säga att jag slutade dricka på grund av mina manier som jag fick.

Läkarna satte en schizoaffektiv diagnos
Allt har varit kaotiskt fram tills nu. Jag har varit väldigt sjuk och det senaste året har varit helt okej. Det är svårt för mig att medicinera, eftersom jag fått så mycket biverkningar av alla mediciner och det är svårt att hitta en medicin just för det schizoaffektiva. Förut blev jag mest manisk och hypoman, vilket gör att jag sover väldigt dåligt. Men det senaste året har jag fått halvpsykotiska symptom och därför satte läkarna en schizoaffektiv diagnos på mig.
Var tredje månad ungefär, får jag mina halvpsykotiska symptom. Då blir jag mest paranoid och tappar verklighetsuppfattningen. Jag vet till slut inte vad som är sant eller inte.  Det kan vara att jag går på gatan och plötsligt kan jag inte avgöra om jag går på gatan eller är hemma.
När jag blir paranoid känns det som att folk tittar på mig eller följer efter mig, fast de inte gör det i verkligheten. Jag vill då inte vara bland människor eftersom det känns som att folk läser mina tankar. Då börjar jag tänka tankar som jag inte vill att andra ska höra, och det blir lite som ett tvång.

Att sluta dricka var en del av vändpunkten
Det som vände för mig var dels att jag slutade dricka, dels att jag lärde mig att ta emot hjälp. Jag har varit så sjuk att jag vet mina symptom och idag vet jag när jag ska ta hand om mig själv innan det bryter ut. Förut var jag nydiagnostiserad, nu vet jag hur jag kan hantera det och när mitt mående börjar gå mot det hypomaniska.
Jag tar även kontakt med psykiatrin, för minsta lilla symptom jag får, ser till att jag sover ordentligt och inte jobbar när jag börjar känna mig sjuk. Jag brukar prata med dem jag känner eftersom det är bra att någon annan säger åt en. Då får jag ett annat perspektiv på det hela och tar tag i mig själv. Oftast kan det vara svårt när någon säger till mig, eftersom jag inte lyssnar och kanske inte tar det så bra till en början, men i slutändan tar jag till mig det.

”Det är okej att vara hemma och inte må bra. Pusha inte dig själv utan acceptera att du är sjuk.”

Har fått bra hjälp genom åren
Jag har fått väldigt bra hjälp genom åren. När jag hamnade på BUP gick allt väldigt snabbt och direkt efter att jag fyllt 18 fick jag göra en undersökning om jag hade Boderline.
Det var lite strulig att komma in på affektiva mottagningen, men alla läkare jag har haft har varit jättebra. Det var mest innan jag fick min diagnos som jag inte fick någon bra hjälp.

Har ett bra förhållande och en förstående partner
Min tillvaro idag är stabil överlag. Jag jobbar på ett LSS boende där jag förut jobbade med ungdomar, men nu jobbar jag med vuxna. Jag jobbar väldigt få nätter och är bara sjuk ibland. På jobbet är de förstående, men jag tycker fortfarande det är jobbigt att bli sjukskriven, eftersom jag känner mig så dålig och får skuldkänslor.
Min partner och jag har varit tillsammans i 3 år. Jag har även haft samma jobb i 4 år. Min partner tycker fortfarande att det är lite läskigt och obehagligt ibland när jag blir sjuk och kan bli lite nojig över det. Han kan bli lite dramatisk när jag är hypomanisk. Det kan vara till exempel när jag ändrat mina mediciner väldigt mycket, då kan han fråga mig varje dag om mina mediciner och hur jag mår.
Ibland när jag blir dålig kan jag bli paranoid och tro att han är otrogen. Han har svårare än jag att se en positiv utveckling i det hela. Jag är dock jättepositiv till min utveckling i mitt mående, då jag inte har varit manisk på flera år och bara går på en medicin. Utöver det mår jag väldigt bra. Vårt förhållande är enkelt och han är väldigt förstående.

Till andra unga som kämpar med psykisk ohälsa där ute:
Lyssna till sig själv. För att klara av att leva med en sjukdom behöver du ha en sjukdomsinsikt och lyssna på dina varningssignaler.
Det är okej att vara hemma och inte må bra. Pusha inte dig själv utan acceptera att du är sjuk.
Lyssna på anhöriga. De har oftast rätt. De säger ju inte något för att vara taskig utan för att de vill dig väl.
Ta din tid. Det tar tid att hitta den du är.