“Jag blev familjehemsplacerad vid 7-årsåldern och det är det bästa som hänt mig.”

Mitt namn är Jennifer Bjarnevi och jag är 22 år gammal. Jag bor och lever mitt liv i Sundsvall. Jag jobbar som personlig assistent och trivs superbra med det. Jag älskar att vara i naturen på fritiden och lever ett relativt socialt liv. Fiske är ett av mina största intressen.

“Hela min historia började med en ganska trasig barndom, som följt mig upp i vuxen ålder.”

Våld och missbruk i barndomen
Jag har sen tidiga tonåren levt med ångest och återkommande depressioner. Min psykiska hälsa har alltid varit en stor del av min vardag och den har påverkat mig på så många olika sätt. Hela min historia började med en ganska trasig barndom, som följt mig upp i vuxen ålder. En barndom kantad av våld och missbruk. Jag blev familjehemsplacerad vid 7-årsåldern och det är det bästa som hänt mig. Att få hamna i en familj där jag blev omhändertagen och fick möjligheten att växa upp i en trygg miljö.

“…det var där någonstans jag märkte av att mitt psyke började svika mig.”

Förlorade en stor trygghet
När jag var 12 så dog min familjehemspappa, och det var där någonstans jag märkte av att mitt psyke började svika mig. Jag hade förlorat en stor trygghet i mitt liv, och det påverkade mig enormt. Efter den händelsen så fick jag problem med ångest och självskada.

Jag fick kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin och började jobba med mitt mående. Trots min vårdkontakt så blev det inte bättre, jag kände inte att dom förstod vad jag sa. Om jag tittar tillbaka på det så inser jag att jag också var väldigt sluten och berättade nog inte allt. Detta gick i långa loppet ut över min familjehemsmamma, som fick stå ut med mig som utåtagerade. 

“…minns så väl när jag hörde från övervåningen att ’har vi henne här ett par månader så har vi råd att åka till Spanien’.”

Det blev så att jag flyttade till en jourfamilj en kort period.
Det är något jag ångrar, för det påverkade mig bara på ett väldigt negativt sätt. Det var ingen vidare familj jag flyttade till den där gången heller, minns så väl när jag hörde från övervåningen att “har vi henne här ett par månader så har vi råd att åka till Spanien”. Jag ville bara tillbaka till min trygghet, trots att jag några månader tidigare hade sagt att jag ville därifrån. Men jag var välkommen hem igen, och det är jag så tacksam för. Ett familjehem har ingen skyldighet att ta emot mig, men min fina, fina familjehemsmamma gav aldrig upp hoppet om mig. Jag flyttade åter och försökte jobba mig framåt.

“Mellan dessa perioder kunde jag må bra, men jag kunde också må JÄTTEBRA.”

Framåt under tonåren så fortsatte jag ha perioder med ångest och depressioner. Det var som ett återkommande fenomen som var med mig hela tiden. Mellan dessa perioder kunde jag må bra, men jag kunde också må JÄTTEBRA. Jag slutade självskada när jag var kring 16 år gammal. Perioderna fortsatte men jag lyckades ändå ta mig fram i livet någorlunda bra.

“När jag började se ett mönster i mitt mående förstod jag någonstans att det inte är så här det ska vara, något står på tok.”

Diagnosen förklarade alla problem
När jag började se ett mönster i mitt mående förstod jag någonstans att det inte är så här det ska vara, något står på tok. Efter påtryckningar från nära och kära så sökte jag mig till psykiatrin och efter utredning och samtal så kom vi fram till vad som stod till, jag fick diagnosen bipolär sjukdom. Det är det bästa och värsta som hänt mig. Jag fick leva med tron att ”något är fel” ”jag är inte normal”. Men jag fick också helt plötsligt nya sätt och tankar om hur jag skulle jobba mig framåt. Jag fick ett helt utbud av lösningar och sätt som var prövade just för behandling av bipolär sjukdom, och bara tanken att andra kan leva normalt med sin bipolaritet var så betryggande. 

“Jag vet nu att det inte är något fel på mig och att jag visst är normal.”

I början var det svårare att acceptera, och jag både skämdes och ville inte kännas vid det. Nu i efterhand så känns det bättre. Jag vet ju äntligen anledningen till alla problem jag har haft. Jag fick då också veta att mina depressiva perioder var ett symtom, mina bra perioder var normaltillstånd och mina JÄTTEBRA perioder var hypomanier. Det var verkligen som att någon tände lampan i mitt mörka rum. Jag vet nu att det inte är något fel på mig och att jag visst är normal.

“Jag har fortfarande uppåt- och neråtperioder, men jag klarar mig och kan i de flesta fall hantera dessa.”

Sen började resan att hitta en medicinering som fungerade.
Den resan var inte helt enkel men idag så står jag på en bra medicinering och det håller mig stabil. Jag har fortfarande uppåt- och neråtperioder, men jag klarar mig och kan i de flesta fall hantera dessa. Om jag har det alldeles för jobbigt med måendet så har jag enormt stöd i min affektiva avdelning på sjukhuset. Medicinering är en komplex behandling och kan vara väldigt svår att få till rätt. Fortsättningsvis så finns det andra behandlingar och jag tror att man har väldigt stor nytta av att vara öppensinnad gentemot behandlingar och hjälpinsatser.

“Mitt största tack vill jag tillägna min familjehemsmamma, utan henne så vet jag inte vart jag hade varit idag.”

Jag har gjort en sån himla resa, och jag är så stolt över mig själv. Att just jag, hand i hand med min psykiska ohälsa, har tagit mig genom livet fram tills där jag är idag. Jag kanske inte ska ta åt mig hela äran dock, jag har haft och har ett så fantastiskt nätverk av människor runt mig. Mitt största tack vill jag tillägna min familjehemsmamma, utan henne så vet jag inte vart jag hade varit idag.

“Min sjukdom är inte jag, min sjukdom är precis vad det låter som, en sjukdom.”

Till dig som tror att det är något fel på dig, du är inte trasig.
Det är okej att inte alltid må bra, det är okej att inte vilja prata om det men det finns hjälp att få om du vill ha den. Du är aldrig ensam, andra människor mår och tänker precis som du och det finns människor som vill dig väl. Alla förtjänar att må bra och vara glada.

Jag har bipolär sjukdom med alla de problem som följer med. Men jag är också stark, modig och medveten om vem jag är som person. Min sjukdom är inte jag, min sjukdom är precis vad det låter som, en sjukdom.