Dödsbesked till ett barn

Keep in mind när du läser detta, jag hade en extrem dödsångest. Att dö, var det värsta som kunde hända.

En höstdag i sjuan, det var en onsdag. Det regnande ute och det var oktober månad. Himlen var fylld med regn och det var så grått ute. Jag hade för bara några månader sen börjat högstadiet, allt kändes bra. Vi skulle ha hälsosamtal och den här, gråa, regntunga höstdagen i oktober var det min tur, jag fick till och med gå ifrån min hemkunskaps lektion, en dröm för alla skoltrötta 13 åringar. Jag följde med min skolsköterska, hon verkade snäll. Vi skojade och pratade på vägen till hennes rum. Vi började med att kolla synen, därefter tog vi vikt, sen längd och till sist kolla ryggraden. Efter det fick jag sitta ner och jag fick svara på frågor om min hälsa. Efter ett tag säger hon att hon skulle räkna ut mitt BMI, jag visste inte ens vad det var men lät henne göra det. Efter en stund ser jag en oroande blick hos henne och hon ber mig sätta mig intill henne så jag kan se hennes dator skärm. Hon visade mig olika linjer och kurvor. Sen sa hon:

⁃ Din kurva ligger lite högre än vad den ska göra.
⁃ Vad betyder det? Frågade jag
⁃ Du kommer att dö.
Det blev svart. Jag började gråta okontrollerat och hon frågade upprepade gånger om jag var arg på henne men jag kunde inte tänka. Hela världen rycktes ifrån mig och föll i miljontals bitar. Jag skulle dö. När? Hur? Kommer det göra ont? Det var så mycket som hände inombords men jag fick inte fram ett enda ord, jag kunde inte göra annat än att gråta.

I ren och skär panik gick jag därifrån, sprang till närmaste toalett och bara grät och grät. Efter en stunds gråtande samlade jag ihop mig själv, torkade mina tårar och gick tillbaka till min lektion. Jag kollade ut genom fönstret och var tom. Jag var 13 år och min värsta skräck var att dö och nu, nu hade jag fått ett dödsbesked.

Det gick några dagar och mina föräldrar och jag blev kallade till ett möte med min skolsköterska och skolläkare. Jag fick sätta mig på den kala britsen i samma rum jag fick mitt dödsbesked. Skolläkaren kollade på mig, gav mina föräldrar och mig en snäsig blick och säger att mina organ höll på att ge upp. Ännu en liten bit föll bort från mig och jag fick kämpa för att inte gråta. Mina föräldrar, som hade ett annat tankesätt än en rädd 13 åring visste ju att det inte var sant. De orkade inte höra ett ord till så vi åkte därifrån, lämnade mötet. För att inte oroa mina föräldrar så började jag skoja till det på vägen till bilen, för jag ville inte att dom skulle veta att deras dotter hade gått i tusen bitar. Jag skämdes. Men jag intalade mig att det var bara en dålig period. Det skulle vända, det måste vända.