”En dag vaknade jag och tänkte att nu får det vara nog!”

Emma har EIPS, ätstörning och depression

Första året på gymnasiet sa en skolsköterska till mig att det inte hade skadat om jag gick ned lite i vikt. Det här var något hon sa till många men för mig blev det förödande och satte sig djupare än för vissa andra. När hon sa de orden, väcktes en röst inom mig som tyckte att jag kunde gå ner lite i vikt. Med den rösten i huvudet började jag skära ned på maten. Från att ha varit en väldigt glad tjej med mycket energi blev jag inåtvänd och inte lika glad.

Kände mig påkommen
En lärare uppmärksammade detta och jag berättade att jag inte åt så mycket, kände mig tjock och hade väldigt mycket ångest. Efter att ha berättat fick jag panik och kände mig påkommen vilket gjorde att ätstörningen eskalerade. Jag trodde att chansen till att bli smal skulle tas ifrån mig. För mig var det inte viktigt vad jag vägde, jag hade inte ens en våg, det viktiga vara att jag skulle bli smal. Men ju smalare jag blev, desto större kände jag mig.

Ville hålla kvar ätstörningen
Jag fick tid hos en kurator som sa att jag skulle tänka på tre positiva saker om mig själv varje dag, vilket inte alls var hjälpsamt då det var det sista jag var kapabel till just då. Det blev sommar och jag skulle komma tillbaka till kuratorn på hösten men jag ljög att jag mådde bra för att slippa gå dit. Jag ville hålla kvar vid ätstörningen.

En lärare uppmärksammade mig
Ätstörningen fortsatte under gymnasiet men blev uppmärksammad av en lärare ytterligare en gång. Skolan skickade då en remiss till psykiatrin. Där sa de att jag hade en ätstörning och att jag behövde hjälp. Jag förstod inte alls vad dom menade. För mig var ätstörningar att man låg på sjukhuset och fick dropp. När jag tillslut insåg att jag var sjuk kändes det hemskt, jag tänkte hela tiden ”det där är inte jag”. Men efter ett tag kunde jag känna mer acceptans kring situationen och gick i behandling.

Var mest på ätstörningsenheten
Jag spenderade vardagarna under hela sista terminen på gymnasiet på ätstörningsenheten och för mig var det positivt att få träffa andra i samma situation. Det var skönt att känna att jag inte var dum eller konstig som hade massa sjuka tankar. När jag väl avslutat behandlingen så kändes det ganska okej och jag tog studenten. Just då var jag motiverad. Men jag fortsatte att må dåligt.

Skrevs in på en avdelning
Jag fick börja med mediciner och läkaren sa att man kunde må dåligt när man satte in medicin och skrev därför in mig på en psykiatrisk avdelning. Det kändes helt absurt och jag blev panikslagen. Mamma och pappa kom dit och efter många om och men fick jag åka hem. Något jag inte visste då var att jag senare skulle behöva spendera mycket tid på avdelningar och att jag ibland till och med istället för att bli inskriven mot min vilja, skulle bli utskriven mot min vilja när mitt mående inte togs på allvar.

Fick diagnosen EIPS
Under min första längre inläggning fick jag diagnosen EIPS. Jag åkte sedan in och ut på psyket under flera år. Parallellt med alla inläggningar gick jag i DBT, men hade stundvis svårt att ta till mig terapin eftersom ätstörningarna kom och gick. Jag hetsåt och svalt om vartannat och det var svårt att ta till sig terapin i mina svältperioder.

Varje gång jag blev inlagd på slutenvården kände jag mig misslyckad och skämdes.

Skadade mig själv mycket
Den här tiden kantades också av självskada och självmordsförsök som hela tiden ökade i intensitet. Under ett av mina självmordsförsök blev jag hämtad med ambulans. Ambulanssjuksköterskan var helt fantastisk, medmänsklig, och jag fick hopp om att det kanske gick att få hjälp. Innan hade jag nämligen bara fått höra att jag var besvärlig och sökte uppmärksamhet. Det tog dock flera inläggningar från det tillfället till att jag skulle få hjälp på riktigt.

Kände mig misslyckad
Varje gång jag blev inlagd på slutenvården kände jag mig misslyckad och skämdes. Det var först när jag släppte den tanken som det började bli lite bättre. Jag såg tillslut inläggningen som att jag bara behövde lite extra hjälp med livet en stund och ett andrum. Det tillsammans med att personalen på avdelningen lärde känna mig, och att vården anpassades efter mina behov, gjorde att det sakta började lugna ned sig lite. Alla behandlingar, terapi och mediciner hade också gett mig verktyg att hantera allt det jobbiga. Många är rädda för mediciner men jag har sett det som mina kryckor. Som när man brutit benet och behöver kryckor så har medicinerna varit kryckor för mig.

Det kan låta konstigt men en dag vaknade jag och tänkte att ”nu får det vara nog”. Jag sa det till och med högt för mig själv.

Det kan låta konstigt men en dag vaknade jag och tänkte att ”nu får det vara nog”. Jag sa det till och med högt för mig själv. Jag träffade mamma under dagen och sa till henne att ”jag ska prova att vara frisk nu”. Jag vågade inte säga att jag skulle bli frisk, men jag sa till henne att jag verkligen skulle försöka. Mamma trodde verkligen på mig då för jag hade aldrig sagt något liknande förut.

Viktigt att prata
Idag klarar jag mig helt utan vården då jag varken behöver psykologisk eller medicinsk behandling. Jag pluggar till sjuksköterska, bor med min hund och sambo. Min mest användbara strategi för att fortsätta må bra är att prata om vad jag känner. Livet är ju inte alltid lätt och livet blir så mycket lättare då av att prata med andra. Ibland kan jag få ångest utan att veta anledningen. Då är det lätt hänt att min omgivning blir orolig när de ser att något är fel. Vi har kommit överens då om att jag kan behöva landa i mig själv lite innan jag kan prata om det som känns fel. Så de får respektera att jag behöver utrymme och sen kan vi prata om det några dagar senare när jag kan sätta ord på det.

Har en to do list
En sak som hjälper mig väldigt mycket i vardagen, särskilt när det är stressigt, är att ha en to do list. Där skriver jag in det som behöver göras i skolan och andra måsten men planerar också in vila och roliga saker. Det känns bra att kunna bocka av det man gör, litet som stort. Det är också bra så att jag inte glömmer att äta exempelvis, eller att faktiskt ta det lugnt och göra roliga saker.

Våga prata om det!
Det viktigaste rådet jag skulle ge till dig som kämpar är att våga prata om det. Man kan bli mer positivt överraskad än man tror när man faktiskt öppnar upp sig och prata. Det är lätt att tro att ingen förstår en, men så berättar man och många kan relatera och förstå, även om man inte haft samma problem. Kom också ihåg att det är okej att må dåligt. Du är inte en sämre människa för att du mår dåligt.

Det blir bättre
Många säger förmodligen till dig att det kommer bli bättre och det är sant även om du inte tror på det just då. Men om du inte tror på det så fokusera istället på andra saker. Det kan vara svårt och se långt fram att man ska må bra, men kanske har man precis fått börja i terapi vilket är bra, eller så har man gjort något riktigt bra idag, som att gå upp ur sängen, det räcker gott och väl vissa dagar.