”Jag kände ett stort stöd från skolan och de kämpade jättehårt för mig.”
Alice 20 har ADHD, tidigare ångestsyndrom, självskadebeteende och depression
Började med kräkfobi
Redan när jag gick i 4:an hade jag kräkfobi, men det gick över efter att jag gått hos BUP. Efter det var det en paus tills jag gick i 7:an, då det kom det tillbaka mycket värre och jag fick panikattacker på grund av fobin. I samband med det upplevde jag mycket ångest och blev deprimerad. Jag gick till BUP igen, men fick ingen bra kontakt där och i 9:an blev jag utskriven, då de trodde att det gått över. De skyllde det mesta på att jag var tonåring.
Terrorattacken i Nice
Sommaren 2016 åkte jag till Nice och då inträffade terrorattacken där. Jag hade börjat självskada och terrorattacken blev en faktor som triggade min psykiska ohälsa ännu mer. Vi tog kontakt med BUP igen och jag fick nu en annan kontakt. Någonstans där i 9:an insåg jag att jag gjorde mycket impulsiva saker. Jag kunde till exempel hälla spraygrädde i mitt hår för att ta en bild och andra småsaker som jag ångrade efteråt. I skolan presterade jag ok, men var ingen toppelev. Mina föräldrar sökte en remiss för att utreda mig, men skolan vägrade att ge mig remissen, eftersom jag inte hade underkänt i något ämne. Av samma skäl fick jag inte heller gå till en specialpedagog. [
Började utveckla social fobi
Till slut gjorde vi en privat utredning, som visade att jag inte hade ADHD. Det var ett tungt besked, eftersom jag trodde att jag hade det och hoppades att jag äntligen hittat förklaringen till mina problem. Jag förstod inte varför jag mådde så dåligt och började nu utveckla social fobi. Jag hade sedan flera år upptäckt mitt hyperfokus och nu använde jag det till att fokusera på mig själv och mitt dåliga mående.
Fick diagnosen ADHD
När jag var 17 gjorde vi en ny utredning genom BUP. Då fick jag diagnosen ADHD. Skillnaden mot den förra gången var nu att mina föräldrar på allvar förstod att det började gå sämre för mig. Mamma hade tidigare ordnat allt för mig: hon la fram kläder och nycklar, höll koll på läxor och annat praktiskt, men hon hade inte tänkt på att jag inte alls var självständig i detta. När de gjorde den första utredningen hade hon uppgett att allt fungerade bra, men det var för att hon skötte allt. När jag nu skulle klara det själv, blev det bara kaotiskt.
Fick äntligen hjälp
Det kändes jättebra när jag fick diagnosen. För mig var det världens grej eftersom jag hade kämpat så länge för att få svar på mina frågor. Jag hade tidigare blivit feldiagnosticerad och inget av det jag erbjudits hade hjälpt. Ångesten och depressionen försvann inte, men nu fick jag den hjälp jag verkligen behövde. Mamma och pappa var först lite tveksamma till medicinering, men den hjälpte mig att klara gymnasiet.
Det var en lång process innan jag hittade rätt medicin. Jag fick prova flera olika sorter och även om jag har hittat en som funkar nu, så är den inte perfekt. Jag kan inte kan äta eller sova när jag tar den och när den går ur blir jag helt orkeslös. Jag hoppas de kan utveckla medicinerna framöver så det inte blir så mycket biverkningar.
Mamma ringde skolan
Det första mamma gjorde när jag började gymnasiet, var att höra av sig till skolan och berätta att jag hade svårt med skolarbetet, att jag mådde jättedåligt och att jag behövde hjälp. Jag hade tur att skolan och specialpedagogen hjälpte mig redan innan jag fick diagnosen, för deras mål var att jag skulle klara skolan och må bra, trots att jag inte hade några bokstäver som beskrev mig.
Blev lättare i skolan
När jag sedan fick diagnosen så blev det dock mycket lättare för mina lärare att förstå vad för hjälp jag behövde och varför jag fungerade som jag gjorde. Diagnosen gjorde det även lättare för mig att förklara för nya lärare och andra hur jag fungerade och vad jag behövde för hjälp. Innan diagnosen blev det mer ”jag har det svårt och behöver hjälp men jag har ingen förklaring varför”.
Diagnosen en vändpunkt
När jag fick diagnosen blev det en vändpunkt för mig och jag fick äntligen mer förståelse från lärare och klasskamrater. Jag fick hjälp redan innan, men efter diagnosen kändes allt mycket lättare och tydligare för alla inblandade. Dessutom fick jag mer förståelse för mig själv och vad jag kunde ”kräva” för hjälp och vad som kunde hjälpa mig på bästa sätt. Jag hade väldigt tur att få en så förstående skolledning som inte brydde sig om diagnos eller inte, utan vars mål var att jag skulle ta mig igenom gymnasiet på bästa sätt.
Blir trött bland många människor
Jag fick förståelse från mina lärare och kunde gå till dem inför varje kurs och berätta att jag har ADHD och förklara vad jag behöver. Jag tror det var skönt för mina föräldrar också att förstå att inte de gjort något fel. De fick en förståelse för att jag behöver mer egentid, eftersom jag blir så trött bland många människor. Det gjorde att jag till exempel fick gå mitt i en middag och de kunde förklara för gästerna att Alice behöver vila en stund, för detta blir jobbigt för henne.
Tycker jag om något, gör jag det fullt ut, men tycker jag något är tråkigt eller svårt ger jag upp ganska snabbt.
Sociala biten en utmaning
Den största utmaningen i gymnasiet var den sociala biten. Man är i en klass med 30 andra och jag behöver återhämta mig ofta, om så bara 10 minuter. Det var svårt, men i början av gymnasiet hade jag fått några nära relationer. Men jag kunde bli väldigt ledsen utan någon särskild förklaring, på grund av min ADHD. Jag behövde gå ifrån några gånger per dag och högst upp i skolan fanns det flyglar, så jag satte mig där och spelade i en halvtimme. Det hjälpte mig mycket och genom musiken hittade jag ett sätt att uttrycka mig.
Kunde inte äta i matsalen
Jag kunde inte äta mat jag inte tyckte om, eller äta i matsalen på grund av alla ljud. Jag tog med matlådor och åt någon annanstans, vilket förstås minskade de sociala kontakterna. Tycker jag om något, gör jag det fullt ut, men tycker jag något är tråkigt eller svårt ger jag upp ganska snabbt. Jag gick naturprogrammet, mest för att jag alltid har sett mig som en naturare. Jag har alltid haft det svårt med och ogillat samhällsvetenskapliga ämnen och att få undvika dem gjorde valet till natur lättare.
Hade specialpedagogen
Trots att man läser natur, måste man läsa några enstaka samhällsvetenskapliga kurser, vilket jag tyckte var jobbigt och segt att ta mig igenom. Dessutom klickade jag inte med vissa lärare, antingen för att de var för lika mig eller för att de var för olika. Om jag inte gillar ett ämne blir det också svårt att gilla läraren i det ämnet. Som tur var fanns specialpedagogen alltid där för mig och hjälpte mig om något inte funkade med lärare eller skolarbete och på så sätt så lyckades jag även med samhällskurserna.
Rektorn lät mig läsa kurser i förväg, så jag skulle få läsa det jag ville och studenten tog jag först i november.
Ömsesidig tillit
Min specialpedagog Maria hjälpte mig med allt. Jag fick väldigt mycket frihet under min skoltid och det fanns en ömsesidig tillit mellan mig, specialpedagogen och mina lärare. Lärarna visste att även om jag sköt upp ett prov eller en inlämning så skulle den ske precis som vi tillsammans hade bestämt och om jag gick till specialpedagogen under lektionen för att det var för stökigt eller stressigt, visste de att jag skulle göra exakt det skolarbetet som jag skulle gjort i klassrummet hos Maria istället.
Kände ett stort stöd från skolan
Maria visste att jag aldrig skulle ljuga om jag inte hade gjort vad jag skulle eller att jag aldrig skulle strunta i saker. På så sätt så blev min skoltid precis som jag behövde, strukturerad men med frihet så att jag inte blev överbelastad med arbete. Om jag inte klarat att följa med på lektionerna kunde jag göra proven senare och jag gick sommarskola för att inte hamna efter. Rektorn lät mig läsa kurser i förväg, så jag skulle få läsa det jag ville och studenten tog jag först i november. Jag kände ett stort stöd från skolan och de kämpade jättehårt för mig. Jag hade inte klarat det utan deras hjälp och jag är så tacksam för det.
Verkade vara social
I ettan, trots social fobi, verkade jag väldigt social, men det var mycket i huvudet som pågick samtidigt. Jag lyckades få en grupp kompisar som jag trivdes bra med, men i trean kände jag att jag inte klickade lika bra med dem längre och det var svårt för mig att hitta vidare. Det fanns några i klassen som alltid bjöd in mig i sina samtal och som jag kunde gå till när jag mådde dåligt, men det var inte alla som förstod varför jag måste gå undan ofta.
Jag är en social person som vill ha människor omkring mig, men jag sökte människor som jag kunde vara nära på djupet, inte bara ytligt. De få som jag var närmast blev jätteviktiga för mig.
Problem att sticka ut
ADHD:n gör att jag verkar framåt och säger vad jag tänker. Jag tror jag uppfattas som öppen och rolig, men det var svårt på gymnasiet, då man kanske uppfattas som konstigt. Jag var så rädd att göra fel och misslyckas socialt. Det är problemet när man har en diagnos, att man sticker ut. Man är annorlunda och det märks ganska snabbt. Nu pluggar jag i Malmö och bor i Lund. Jag pluggar kriminologi, vilket är jobbigt eftersom det är ett samhällsämne, som jag inte gillar. Det är en stor utmaning för mig och jag får panikutbrott och blir arg och besviken på mig själv, när jag inte förstår.
Har varit mycket ensam
Jag har inte hittat några kompisar här ännu. Många är äldre och är i en annan fas i livet. Men mitt liv är bra och jag har en pojkvän här i Lund. Vi har flyttat ihop och min storasyster bor i samma stad. Många beskriver sin studietid som den bästa tiden i livet, men för mig har det varit väldigt kämpigt: Jag har varit mycket ensam och måste klara allt själv, som mamma hjälpt mig med tidigare,
Det finns mycket hjälpmedel som jag tycker är väldigt bra och det blir roligare att städa när jag går efter ett schema och vet hur lång tid det kommer ta.
Har en blogg
På ADHD-center i Stockholm har jag en arbetsterapeut, eftersom jag har svårt att hålla ordning. Jag har en blogg som heter ADHD-Alice där jag ger tips till människor med ADHD. Jag berättar hur jag har det och om life hacks som checklistor och förvaringsutrymmen. Min arbetsterapeut har gett mig ett städschema och jag har en timer som jag använder när jag pluggar, så jag vet hur länge jag ska sitta åt gången. Det finns mycket hjälpmedel som jag tycker är väldigt bra och det blir roligare att städa när jag går efter ett schema och vet hur lång tid det kommer ta. Det är en utmaning att bo själv med ADHD, för det kan bli väldigt ostrukturerat.
Rutiner viktigt
Varje veckodag börjar jag plugga klockan 9. Börjar jag först klockan 10, blir allt förskjutet och det slutar kanske med att jag inte städar på söndagen. Rutiner är väldigt viktigt, till exempel att äta mat, eftersom jag tappar aptiten av min medicin. Nu har jag lärt mig vad jag kan ha för mat hemma, som är lätt att laga och mitt liv funkar bra idag.
Största utmaningen att hålla rutiner
Jag försöker få kompisar genom nationer och sånt. Fast det är extra jobbigt nu med Coronaviruset, eftersom många ställen är stängda och jag inte kan sätta mig och plugga där jag brukar. Min största utmaning är att upprätthålla rutiner som går att hålla och att sätta en rimlig press på mig själv. Att tvinga mig själv att plugga klart kriminologin, även om det är svårt, bevisar för mig själv att jag kan göra saker, fast det är tråkigt.
Svårt utan konkreta svar
Jag gillar struktur och med matte och fysik finns det svar: 1+1 blir två, så det är inget fuffens med det. Men i samhällsämnena finns det inga svar: man ska förklara och resonera och det gör mig irriterad. Och i kriminologin är det mycket hypoteser, vilket jag tycker är jobbigt. Det är svårt när det inte finns konkreta svar.
Jag har även drag av Tourettes OCD och Aspergers och Ibland tänker jag att jag kan ha flera diagnoser, men jag accepterar att det är så. Min hjärna är så komplex och det är mitt mål i livet, att förstå mig på den.
Min diagnos är jag
Idag känner jag att min diagnos är jag. Den är en stor del av mig och utan den skulle jag inte vara så kreativ. Mitt hyperfokus gjorde till exempel att jag lärde mig allt om anakondor och det kan vara jättebra att veta någon gång i livet. När jag gick på balett lärde jag mig allt om det, liksom fysik, Leif GW Persson, kaniner och papegojor… Jag kan sitta i timmar när jag hyperfokuserar och då glömmer jag både att äta och gå på toaletten. Det gör mig väldigt glad i stunden, när jag hittar mitt hyperfokus.
Nu kan jag välja vad jag vill göra med mitt liv. Även om vissa saker är tråkiga, så behöver jag gå igenom dem. Medicinen gör att jag kan rikta mitt hyperfokus från kaniner till kriminologi.
Skyller ibland på min ADHD
Jag är ofta jätteglad eller jätteledsen, jättetaggad eller utmattad. Många andra har en mer neutral nivå, men för mig är det mer maxat. Ingen kan bli så taggad på något som jag, även om det suger när jag blir ledsen. Men efter en dag mår jag bra igen. Ibland skyller jag på min ADHD fast jag vet att jag kunde göra bättre ifrån mig. Alla impulssaker jag gjort har inte alltid varit min ADHD, men det är lätt att skylla på diagnosen när något går dåligt. Jag funderar mycket på varför saker inte funkar och vad jag kan lära mig av det.
Vet inte vad jag vill jobba med
Min dröm är att ha ett mål i livet, som att bli forskare eller något. Jag har tänkt jättemycket de senaste veckorna vad jag vill göra, men jag vet inte vad jag vill jobba med. Men något jag vill nu är att dela med mig till människor av de erfarenheter som jag gjort. Jag vill att människor ska må bra över dem de är och förstå att ADHD inte bara är koncentrationssvårigheter. Jag har haft jättemycket problem och jag blir trött när folk säger att ” jag har typ också ADHD, för ibland kan jag inte fokusera”, men det finns mycket bra med min diagnos också.
Musik viktigt
Musik har varit så viktigt för mig. Jag spelar klassisk piano och det är något som gör mig glad och som ger mig dopaminpåslag. Min pianolärare är sträng med att läxan ska göras och att öva teknik. Hon är strukturerad, vilket jag behöver. Hon är en av de finaste personerna jag känner och hon bryr sig så mycket om sina elever. Jag får alltid välja vilket stycke jag vill spela så att jag tycker det är som mest kul att spela och hon förstår när det är för mycket i skolan eller om jag tycker det är för svårt.
Det gäller att hitta saker som gör en glad i stunden och som inte är destruktiva.
Spelar Beethoven när jag är arg
I spelandet har jag hittat ett sätt att recharga energin i något som inte är destruktivt. Jag är så glad över musiken och skrev ett sommarprat på gymnasiet om musiken i mitt liv, hur den hjälper mig att uttrycka mina känslor. När jag är arg spelar jag Beethoven, när jag är ledsen Chopin och när jag är glad spelar jag Mozart. Jag mår så mycket bättre efteråt.
Det gäller att hitta saker som gör en glad i stunden och som inte är destruktiva. Även om destruktiva saker kan göra en glad i stunden, så blir allt bara värre med tiden.
Om jag fick säga något till Alice 17 år, så är det att det var ok att göra de misstagen jag gjorde, för jag lärde mig så mycket av dem. I stället för att må dåligt över de misstag man gjort, ska man gå vidare och se att de gjort en till den man är idag.
