”Jag är uppväxt i ett litet samhälle med mycket fördomar där man klassades som ”psykfall” om man hade en psykisk sjukdom.”

Sandra lever med panikångest och panikattacker.
Under min barndom och mina tonår pratade ingen om psykisk ohälsa utan det pratades bara om psykiska sjukdomar. Jag är uppväxt i ett litet samhälle med mycket fördomar där man klassades som ”psykfall” om man hade en psykisk sjukdom. Jag ville verkligen inte att andra skulle se mig som ett psykfall. Att vara den som gick hos skolkuratorn var tillräckligt stigmatiserande.

Mobbningen började i 3e klass
Mitt första minne av psykisk ohälsa är från när jag gick i 3e klass. Några av de klasskompisar som jag umgåtts med under tidigare årskurser började istället mobba mig. Den mesta mobbingen kretsade kring min vikt och mina intressen. Någonstans under denna period började jag gå hos skolkuratorn för att ha någon att prata med. Under en period i högstadiet blev mina besök hos kuratorn istället något mobbarna använde för att trycka ner mig, vilket ledde till att jag i perioder ”glömde” mina kuratorsbesök nästan varje gång.

Jag grät hejdlöst, hade en rusande puls, svårt att andas och trodde att jag skulle dö.

Mycket bråk hemma
När jag började gymnasiet valde jag ett annat program än mina mobbare och jag började trivas och må bättre igen. Kort därefter träffade jag en 9 år äldre kille som mina föräldrar, på grund av åldersskillnaden, ansåg var dålig för mig och bråken hemma blev vardag. Jag ljög för min familj om var jag var och med vem; de började anklaga mig för att ta droger, vilket jag absolut inte gjorde. Mitt psykiska mående blev sämre igen och besöken hos skolpsykolog (både ensam och tillsammans med förälder/föräldrar) var täta. Trots besök till psykolog och att det tog slut mellan mig och pojkvännen fortsatte bråken med föräldrarna. Bråken hemma i kombination med stress över vad jag ville göra efter gymnasiet gjorde att jag drabbades av vad jag först i efterhand förstått var panikattacker. Jag grät hejdlöst, hade en rusande puls, svårt att andas och trodde att jag skulle dö.        

Levde i förnekelse
Efter att jag slutade gymnasiet flyttade jag till Stockholm. De samtalskontakter jag hittills hade haft kretsade kring skolan och nu var jag alltså helt utan någon professionell att prata med. Distansen till mina föräldrar och faktumet att jag inte behövde bo med folk som jag konstant bråkade med gjorde saker en aning lättare. Från 2011 till 2013 var jag sambo med en kille som misshandlade mig psykiskt och utnyttjade mig sexuellt. Under själva förhållandet levde jag i förnekelse. Jag förstod att han inte var snäll mot mig, men tänkte att det bara var en jargong vi hade och att jag ju faktiskt inte alltid var speciellt snäll mot honom heller. På grund av de förtroendeproblem som skapats mellan mig och mina föräldrar ville jag heller inte prata med dem om det som hände.

I slutet av 2012 tvingades jag flytta på grund av att bostadskontraktet jag hade i Stockholm gick ut. Sambon flyttade hem till sina föräldrar och blev alltså kvar i Stockholm. Flytten för min del blev till Falun och vi försökte under flera månader få det att fungera på distans, men ju mer jag var ifrån honom desto mer insåg jag vilket hemskt förhållande det var. I maj 2013 tog jag äntligen steget ur förhållandet och mådde ett tag riktigt bra.

Var avstängd känslomässigt
Ett par år och massa personliga motgångar senare var jag på botten. Jag var totalt avstängd i mina känslor, men kunde på jobbet och bland folk ”ta på mig masken” av en glad, social och trevlig tjej med koll på livet. För de som kände mig var jag en helt annan människa som stängde ute människor jag älskade och satte mitt liv på spel otaliga gånger. Jag brydde mig helt enkelt inte om jag levde eller dog. Efter press från vänner och syskon tog jag kontakt med samtalsmottagningen i kommunen. Jag presenterade mig och de började med att informera mig om att det var 8-10 veckors väntetid för att få komma dit, men efter ett samtal på ca 10 minuter fick jag en tid 3 dagar senare. Min likgiltighet för livet skrämde dem, även om jag sa att jag inte aktivt hade försökt eller tänkte försök ta livet av mig.

Anhöriga lät sig inte stängas ute
Det som fick det att vända när jag mådde som värst 2015 var de i min närhet som brydde sig och inte lät sig stängas ute när jag ville isolera mig. Deras stöd och oro var det som gjorde att jag sökte hjälp. Något jag gör för att må bättre är att ständigt jobba med personlig utveckling. Känslan av att hela tiden lära känna mig själv bättre och kunna jobba med mina brister utan att nedvärdera mig för att jag har dem är berusande.

Att sakna diagnos är tufft
När jag väl äntligen lärde mig om psykisk ohälsa och därmed kunde sätta andra ord på mitt mående mer än själva känslan lättade det mig en aning. Att jag har någon typ av psykisk ohälsa vet jag idag men avsaknaden av en diagnos gör mig dock i perioder fortfarande osäker och mina ”hjärnspöken” ställer ibland till det för mig. De får mig att nedvärdera mig själv och min kapacitet. När jag har en bättre period vet jag att jag är en bra person och ser mitt eget värde, men i en sämre period känner jag mig istället som världens mest själviska, hemska person som helt saknar värde. Stress är något som påverkar mig ganska starkt än idag och triggar igång perioder av dåligt mående.

Jag är den jag är idag på grund av det jag gått igenom tills nu.

En starkare person
Jag vill tro att min psykiska ohälsa påverkar mig som person, men inte nödvändigtvis förändrar mig. Jag är den jag är idag på grund av det jag gått igenom tills nu. Vem eller var jag hade varit utan min psykiska ohälsa kan jag inte svara på, men jag är helt säker på att de jobbiga stunderna har och fortfarande gör mig till en starkare person.

Highly sensitive person
För några år sedan började jag, i hopp om att förstå mig själv bättre, läsa på om ett personlighetsdrag som kallas för HSP (Highly Sensitive Person, eller på svenska; högkänslig person) som det kom att visa sig att jag känner igen mig väldigt mycket i. Det innebär att jag är känsligare för intryck och har lättare att ”läsa” stämningar. Detta hjälper mig i många fall, men är jag själv inte i balans kan en outtalat jobbig stämning (där alla medverkande ändå hävdar att inget är fel) sätta mig helt ur spel.

Det behövs mer kunskap och förståelse
Jag önskar att barn i skolan fick lära sig mer om psykisk ohälsa; vad det kan innebära och vad som går att göra för att hjälpa personer med olika typer av psykisk ohälsa. Jag önskar att det generellt fanns mer förståelse för att människor på olika sätt mår dåligt och att samhället kunde vara mer flexibelt för de som behöver det. Även mer kunskap om och förståelse för högkänslighet hade varit bra. Eller helt enkelt bara en större förståelse för människors olikheter.

Personligen hade jag behövt ha mer stöd från familjen och att faktiskt få en diagnos. Trots vetskapen om att en diagnos är stigmatiserande så hade det varit skönt och kanske kunnat minska mina tankar på att det är fel på mig. Att känna att jag är så annorlunda och inte ”veta varför” har varit tungt för mig.

Det är inte bara blodsbanden som avgör vem som är din familj.

Till er som kämpar
Till alla er som kämpar därute vill jag säga: ta vara på de som bryr sig om dig och inse att de är fler än du tror. Det är inte bara blodsbanden som avgör vem som är din familj. Det går alltid att välja en ny familj som verkligen finns där när det stormar om din ”riktiga” familj (biologisk eller inte) sviker.

Som sista sak vill jag säga att vi är fler därute än du kanske tror som förstår och som gärna hjälper om du vågar ta steget och be om hjälp.