Varför gör jag detta?

Det finns nog en och annan som undrar varför jag gör detta, väljer att öppet och ärligt skriva om det som sker inne i ens hjärna. Hur man vågar snacka om det där pinsamma som många någon gång råkar ut för men som man absolut inte ska tala öppet om.
Det är ju liksom inte lika självklart att snacka om ångest och depression som det är att sitta och prata om förkylningar, influensor eller COVID.
Att fråga någon om symptom på till exempel COVID är ju inte konstigt, men folk skulle reagera om någon frågar ”Jaha, och vad har du för ångestsymptom då?”

Jag hade COVID i höstas, mitt i när jag var som mest nere i depressionen. Jag hade lätta COVID-symptom, snuva, huvudvärk och smak- och luktbortfall. Var sjuk i en vecka max. Folk frågar fortfarande mig om lukt och smak bland annat.
Men det pratas inget om mina psykiska symptom. Det vill man inte höra.
Vi ska inte tala om ångesten jag hade över att ha COVID, för jag var störtsäker på att jag skulle bli skitdålig och behöva läggas in på IVA. För det var det jag läste om, hur fruktansvärt sjuk man blev. Så jag var totalt livrädd, hjärtklappning deluxe.

Nu har helt tappat tråden, detta inlägg skulle inte handla om corona…
Jag gör alltså detta för att jag vill sprida kunskap om psykisk ohälsa. Jag vill att man ska kunna vara lika öppen med det som med allt annat.

Så otroligt tacksam att jag får möjligheten att skriva här, och få ge min syn på saker och ting. Jag är inte den som brukar synas och höras, men nu är det fasen min tur.

Ska försöka anstränga mig lite bättre och hålla fokus, inte alltid min starka sida. Kan vara lite rörig ibland.

Nu skiner solen på min datorskärm, och jag ser knappt vad jag skriver men jag klagar icke. Jag älskar solen och har så mycket vårkänslor i kroppen.

Ta hand om er fina människor!

Au revoir!

/Remma