IBS eller hur är det nu?

Idag kommer jag skriva om min IBS-mage, och kopplingen till min psykiska ohälsa. För nog finns det en koppling minsann.

Så länge jag kan minnas har min mage strulat, när jag var 5 år och skulle till förskolan så kräktes jag varje morgon. Förmodligen pga nervositet och en gnagande oro som jag hade varje dag, men som försvann när jag kom dit.
När jag började i förskoleklass så mådde jag illa varje morgon i bussen, men frågan är om det var åksjuka eller om jag var orolig då också?

Varje gång jag är på ett nytt ställe, till exempel ett nytt jobb så blir min mage helt fruktansvärd. Då ligger jag i sängen och bara gråter och vill inget hellre än att sjukanmäla mig, det är inte direkt så man vill börja på sitt nya jobb. Men jag vet att det alltid lugnar ner sig när jag väl kommit igång, så jag kör ändå och hoppas på det mesta. Det brukar gå bra, men ont gör det.

Det tog ca 18 år för mig att ens få diagnosen IBS, först var vi tvungna att utesluta allt annat så som celiaki och laktosintolerans. Skulle utesluta vissa produkter en tid för att se hur min mage reagerade. Efter att min yngsta dotter föddes så fick jag göra en gastroskopi, men där hittade de inga fel heller.
När de hade uteslutit allt så gav de mig diagnosen IBS.
Det har dock aldrig pratats om att min oro och ångest kan påverka min mage, det har jag och min mamma läst oss till på egen hand.

Jag tror dock det hör ihop ganska mycket på mig, även om jag inte är medveten om min nervositet och min oro så känner min kropp av det.
Det pratas ju om att psykisk ohälsa kan ge fysiska symptom, men inte alltid vilka symptom.
I mitt fall har vården aldrig tänkt tanken på att magen och huvudet hör ihop, aldrig är det någon som faktiskt frågat mig hur jag mår.

Nog om min mage, måste skriva om en annan grej!

MUSIK! Jag är en musiknörd och har sysslat med musik så länge jag minns. När jag var nio år började jag spela tvärflöjt på den kommunala musikskolan. Jag har sjungit och sjunger i kör, eller ja allt sånt är ju på paus nu på grund av denna pandemi, måtte det ta slut snart alltså!
Jag har på senare år börjat med saxofon, och spelat i ett flertal olika orkestrar.

Nåt som hjälpt mig nu när jag mått som sämst är musik, att lyssna på musik har en sån lugnande effekt.

I en av alla orkestrar träffade jag min man för övrigt, 17 år var jag när vi träffades och två år senare blev det vi.
Vi firar hela tolv(!!) år tillsammans senare i maj, shit alltså. Helt galet!

Nu blev sådär rörigt igen, det är nog lika bra att ni vänjer er så länge det är jag som bloggar!

Ha det gött alla goa människor!

Au revoir!

Remma