Utbrändhet och utmattning

Kommer gamla Marielle någonsin tillbaka… Oftast brukar man inte kunna få tillbaka sin förgångna kapacitet, utan man får nöja sig med en annan version av sig själv. Kanske finns det ändå en någorlunda bra Marielle längre fram, som är helt okej?

När man för första gången går igenom en utmattning så kan man tro att allt är över. Att man själv inte räcker till längre. Jag upplevde i alla fall en stor förtvivlan i början, en rädsla för att allt är förlorat, som att jag aldrig kommer kunna återhämta mig. Likaså att folk som inte haft en utmattning inte förstod. Vilket är förståeligt, men också frustrerande. Jag önskade att någon rädda mig innan jag small rakt in i väggen. Hjälplös och rädd som jag sedan blev, och att känna sig så ensam om en kris situation. Jag har fortfarande kriser som kommer och går, än jobbar jag på att få komma tillbaka.

Den här utmattningen var fruktansvärt påfrestande både mentalt, kroppsligt och själsligt. Allt startade när jag körde igång med flertal saker samtidigt, mitt egna starka tillsammans projekt, skriva på en självbiografi, fungera som en slags terapeut åt andra, studera, träna hårt och samtidigt försöka skapa nya kreativa påhitt! Jag skapade en sådan mental påfrestning, detta ledde till en total utbrändhet. Utan sömn i ungefär fem dagar i sträck, hallucinationer som skapades på grund utav
sömnbrist. Under den här svackan vände jag mig till fel person också, då det redan fanns oro på den platsen. Med det innebär det att det redan fanns problem och saker som man inte litade på hos den andre. Detta skapade i sin följd bara en värre utmattning än vad som hade kunnat ske, och en onödig dispyt mellan mig och den andra individen.

Om man upplever sig i någon from fasansfullt trötthet eller en känsla av utmattning så är man i stort behov utav att möta någon läkare, eller kanske en socionom så att man kan bolla alla dessa tankar med, och även kolla över hur ens liv ser ut . Kanske lägger man allt för mycket tid på vad andra säger eller gör, som skapar ännu mer stress och oro. Livsviktigt är det ju att välja sig själv först och ta hand om den kroppen som man har. Sinnet och kroppen klarar verkligen mer än vad man tror, men den tar ändå styrk för varje gång du drar den till kris nivåer.

Jag väljer att värdera mig själv högre. Att börja gå kärleksstigen och börja förstå mitt eget värde. Var rädd om det du har, och du får lov att säga nej, och det är obekvämt med förändring först. Dock så lär du dig efter ett tag att tycka om dig själv och respektera dina egna gränser. Var rädd om dig, det finns bara en du! Låter klyschigt, men ack så sant.

Kärlek
/Marielle.